Träningsvärk och solbränd nacke. Men vad gör det när du får uppleva ett vackert landskap med arbetande risbönder och betande vattenbufflar. Häng med på en fantastisk ridtur i Kambodja.
Den starka doften av häst slår emot oss. På de gulsvarta grindarna in till hästranchen sitter vagnshjul med buffelskallar. Wild West-känsla direkt. Vi följer jordvägen från grindarna upp mot huvudbyggnaden. I trädgården vid sidan av vägen betar ljusbruna vackra ston och deras föl under palmliknande träd. Stona är löst bundna vid långa linor och fölen som går fritt håller sig i närheten.
The Happy Ranch ligger precis utanför stadskärnan av tempelstaden Siem Reap och ger ett maffigt intryck där den breder ut sig på ett 10 hektar stort område.
– Ni kan följa med här era hästar är redo, säger Chei som möter oss på gårdsplanen.
Han har en vit keps som skydd mot solen och är klädd i skjorta och jeans. Det är han som ska ta med oss på en ridtur ut på den Kambodjanska landsbygden. Han går före bort mot hästarna som står och väntar på oss utanför stallet.
Hästskötarna har hämtat de tre bruna vackra djuren från hagen och bundit upp dem vid varsin stolpe. Sadlarna är upphängda på ett staket intill. När vi bokade ridturen bad vi om att själva få sätta på sadlar och tyglar vilket vi mer än gärna fick hjälpa till med.
– Det här är Bunny. Och det här är Coco, säger Chei samtidigt som han klappar dem på halsen.
– De är era idag.
Sadeln är tung men enkel att spänna på och hästarna är lugna och trygga. Chei har en klassisk engelsk sadel men vi har valt amerikansk westernsadel – främst för att det är mer komfortabelt att rida med en sådan.
Happy Ranch startades i Siem Reap 2002 av Mr Sary Pann. Hans hästintresse kom sent i livet. När inbördeskriget bröt ut i Kambodja på 70-talet flyttade han till USA. När han sedan gick i pension trettio år senare flyttade han tillbaka till Kambodja köpte en häst och blev förälskad i djuren. Resten är historia och idag finns 51 hästar på ranchen 40 stora bås i ett gigantiskt stall och en stor dressyrarena.
Ungefär 30 personer jobbar här och vår guide, 25-årige Chei, är en av dem. Han har jobbat här i fem år.
– Jag hade aldrig ridit när jag kom hit men jag älskar det. Jag jobbar från soluppgången till solnedgången, säger han.
Och det gör han bokstavligt talat. Ranchen erbjuder nämligen ridturer både tidig morgon och precis innan solen går ner. Vi har dock valt en förmiddagstur – innan solen står för högt och det blir för varmt. Bunny gnäggar högt. Han är trött på att stå still så vi sitter upp i sadeln och är snart på väg på den lilla grusvägen ut från ranchen.
– Det är bara turister som rider hos oss. Kambodjanerna är lite rädda för hästar, säger Chei och flinar.
– Vissa har hästar som dragdjur. Men de hästarna är jättemagra och mår inte bra, fortsätter han.
På The Happy Ranch läggs stor vikt vid att hästarna ska må bra och ingen ridning får ske innan en häst blivit 2,5 år. Bunny och Coco ser friska och muskulösa ut. Precis som alla ranchens hästar motioneras de varje dag berättar Chei.
När jag kommit överens med Bunny hur vi ska ta oss igenom den här dagen tillsammans kan jag äntligen släppa nervositeten och titta upp. Vilken utsikt. Risfälten breder ut sig och långt borta i horisonten reser sig en klippa. Bönder med sina ljusa konhattar arbetar på risfälten och här och där betar stora vattenbufflar. Bunny blir lite bångstyrig när jag stannar en stund för att knäppa en bild med kameran. Men det måste göras. Det är ett magnifikt sceneri som breder ut sig framför mina ögon.
– Han vill alltid vara tvåa, säger Chei som rider först och skrattar då kompisen Coco precis ridit förbi och Bunny gör en hastig rörelse.
Vi kommer snart till en liten by med kåkstäder. En mamma tvättar kläder i en plåtbalja medan hennes barn tvagar sig rena under en brun vattenslang. Några andra barn springer fram till vägen för att titta på de ståtliga djuren och vinkar ivrigt till oss när vi rider förbi. Byn är liten och vi är snart ute på fälten igen.
– Vill ni galoppera?, frågar Chei när han vänder på huvudet.
– Yes. Får vi ur oss lite försiktigt.
Och snart skumpar det ordentligt när Bunny faller in i långa eleganta galoppsteg. Jag har fullt sjå med att hålla mig kvar i sadeln men försöker njuta lite av utsikten som passerar i ögonvrån. Chei ger sin häst kommando om att sakta ner och då gör våra hästar likadant.
– Nu blir det djupt här det har blivit översvämmat, säger han då vi kommit fram till ett vattendrag vi måste passera.
Jag får hålla upp mina fötter för att inte bli blöt vattnet når en bra bit över stigbyglarna. Det är nästan en meter djupt men hästarna tycker det bara är skönt att svalka sig. För det är varmt.
Solen gassar på en klarblå himmel och temperaturen är en bra bit över 30 grader. När vi tagit oss igenom ytterligare ett par djupa vattenpassager och hälsat på bönder och deras barn kommer vi fram till en större gräsyta. Chei sitter av.
– Här tar vi en liten paus, säger han.
Hästarna är ivriga att få smaka det gröna gräset och rycker i tömmarna för att nå ner till den saftiga födan. Chei knyter ihop de tre hästarnas tömmar med varandra och sätter sig ner i skuggan under ett träd. Han halar upp vattenflaskor ur sin sadelväska och slänger åt oss varsin.
– Bönderna här tjänar bara runt tre amerikanska dollar per dag, säger Chei och blickar ut över risfälten där arbetet fortgår trots hettan.
– Betalar ni skatt i ert land? Det gör inte de flesta i Kambodja, fortsätter han.
Pausen blir grund för en diskussion om hur samhället fungerar i Kambodja jämfört med västvärlden. Chei tycker det är oerhört intressant att höra hur det fungerar i Europa. Kambodja är ett fattigt land och i var och vartannat gathörn ses små barn gå runt och tigga av turisterna. Här och där sitter även äldre kvinnor och män med olika handikapp efter skador på ben och armar.
Chei berättar om hur samhällssystemet är långt ifrån hur det borde vara. När hästarna har fått beta en stund och vi fyllt på vätskeförråden är det dags att ge sig av. Nästan två timmar har passerat när turen börjar nå sitt slut och vi börjar vår färd tillbaka. Det har hästarna förstått och trappar upp tempot i skritten.
– Hemma betyder mat, de går dem snabbare, säger Chei.
Vi passerar en bilväg då några mopeder kör förbi nära oss och motorerna för ett himla oväsen. Men inte ens en blinkning från någon av hästarna. De är väl tränade och hur lugna som helst. När vi rider in på ranchen igen möter tre skötare upp och hjälper till att ta av sadlarna från de svettiga hästarna.
Vattenslangen åker fram och snart får sig Bunny och Coco en efterlängtad dusch och foder att äta. Många av hästarna på ranchen är födda och uppvuxna här. De flesta av dem korsas sedan med araber. Ett långsiktigt mål ägaren Sary Pann har är att producera större raser för att tillgodose mer avancerade ryttare.
Happy Ranch är Kambodjas enda ranch med western-standard och vill vara till för alla. Därför erbjuder de ridning för helt gröna nybörjare till mer avancerade ryttare. Innan någon får rida iväg måste alla deltagare fylla i ett formulär och svara på frågor om sin erfarenhet och när senaste ridturen skedde. I vissa fall kan även en invägning krävas om hästskötarna tror att ryttaren är för tung för hästarnas bästa.
Chei kommer ut från den stora huvudbyggnaden som hyser bås och kontor. Han öppnar en låda vid väggen och plockar upp flaskvatten till sig själv och oss. Han tar av sig sin vita keps
torkar svetten ur pannan med armbågen och lutar sig mot staketet. Sen låter han en stor klunk vatten rinna ner i halsen.
– Jag älskar att jobba här, men min dröm är att få arbeta som guide vid templen, säger han när flaskan är halvt urdrucken.
Han tittar drömmande ut över gårdsplanen.
– Jag bor hemma hos mina föräldrar nu, men jag vill ha en fru och bygga ett eget hus.
Vi skålar i vatten och önskar honom lycka till med drömmen.