Hoppa till innehåll

Tekla: “En välvillig handling kostar ingenting”

Solen har gått ned bakom Yogyakartas låga byggnader och de nattliga insekterna har börjat låta. Min kompis har startat motorcykeln och jag hoppar upp bakom. Vägen till en väns bostad är liten men full med trafik. På den tio minuter korta resan korsar vi bara en stor väg med trafikljus. Precis innan vi kommer fram till korsningen slår det om till rött och vi väntar. Jag kikar mig omkring och jag får ögonkontakt med en äldre man på motorcykeln bredvid. Vi båda nickar och hälsar. Till vänster om oss är det en motorcykel med fyra passagerare, en mamma, en pappa och två små sovande barn.

Plötsligt slår trafikljuset om och vi kör iväg. Hela händelseförloppet går på ett ögonblick men för mig känns det som om det går i slow motion. En man som kommer från höger chansar och kör mot rött i hög hastighet. Vi som ska korsa vägen får honom i sidan av vår motorcykel och vi välter. Överraskade över vad som precis hände kommer vi upp på benen. På en sekund har flera män kommit. En håller koll på övrig trafik, en annan stänger av de omkullvälta motorcyklarna. En tredje pratar med mannen vi precis krockat med och en fjärde med oss. Min vän och jag tittar chockat varandra i ögonen, vad hände precis?

Vi har förflyttat oss till sidan av korsningen så att trafiken kan fortsätta flöda på. Fantastiskt nog har min vän bars fått några skrapsår och jag inte en skråma. De båda männen håller min vän och den andra föraren till en början åtskilda för att kolla av stämningen. Det kan lätt uppstå bråk mellan rädda och chockade förare med adrenalinet pumpandes i blodet. Efter ett tag insisterar de på att vi alla ska skaka hand, vilket vi gör. Motorcyklarna kollas igenom och ingen av dem verkar ha fått större skador än märken i lacken. Vi pratar lite och båda förarna ber om ursäkt till varandra. Förarna skakar hand ännu en gång och vi beger oss mot våra destinationer. Jag med en känsla av tacksamhet, för det kunde gått så mycket värre.

Vid en sådan incident märks det hur välvilliga människor är här att hjälpa till. Ingen åskådareffekt och inte många blickar som observerar för att sedan titta bort. Några dagar efter trafikolyckan reflekterar jag fortfarande över de andra människornas agerande. Även över mitt reagerande. Att jag blev förvånad över att så många kom för att hjälpa till talar tydligt.

Varje gång en medmänniska gör en handling av vänlighet blir jag lika varm i kroppen. Det kan vara från att någon hjälper mig att lasta upp den tunga vattendunken på motorcykeln till den klassiska hålla upp dörren.

Detta inspirerar mig. För en välvillig handling kostar ingenting men ger så mycket. Det behövs inte en trafikolycka för att visa detta, även om det blir extra tydligt då.