Tekla upptäcker Java på surfbräda och motorcykel

182

Hela kroppen värker. Vaderna, ländryggen, armarna. Huden har fått lite för mycket sol så den svider. Jag har träningsvärk överallt och framför mig har jag en fem timmar lång motorcykelfärd hem till Yogyakarta. Men jag är otroligt glad. En långhelg spenderades i Pacitan, en mindre stad med bra surf-möjligheter.

Dagarna har bestått av försök till surfing, vilket för en otränad kropp är en rätt stor fysisk ansträngning. En blandning av att försöka lära mig själv, iaktta mer begåvade och få instruktioner av schyssta medmänniskor på ett språk som jag inte förstår är de metoder jag har provat. Jag har inte kommit upp helt på brädan än, men jag är på god väg. Kvällar och nätter har vi ätit, pratat och ätit ännu mera mat. Ibland till ljudet av en gitarr eller karaoke. Det har varit sena nätter och tidiga morgnar. Majoriteten av människorna är från Java, den ö jag befinner mig på just nu. Men även från Bali och andra indonesiska öar. Några från Tyskland, Nederländerna och USA.

De människor vi har spenderat en intensiv helg med lämnar vi bakom oss och vi ger oss iväg på motorcykeln. Luften är varm och solen är rakt ovanför oss när vi klättrar upp för kullarna. Det är vänstertrafik och vi har den stupande kanten närmast oss. Bitvis med ett vägräcke, bitvis inte. Vi har valt en mindre kustväg för att slippa trafiken och ha möjlighet att stanna vid stränder när vi vill. En erövrande frihetskänsla infinner sig när vi susar upp och ned för kullarna, det känns som om vi åker en bergochdalbana. Vi kör förbi risfält och möter överfyllda lastbilar. Asfaltsvägen blir sämre tills den går över till grusväg. Vägen här är inte färdigbygd, utan vi passerar diverse maskiner och vägarbetare. Flera av dem tittar upp, vinkar och en person med vänlig ton skriker ”londo” vilket betyder holländare på javanesiska. Jag vinkar tillbaka lätt förvånad och vi fortsätter skumpandes fram.

När benen och sätesmusklerna värker för mycket bestämmer vi oss för att ta en paus. Lämpligt nog hör vi vågor i närheten och vi kör runt kröken. Där ser vi havet med en strandbar. Vi beställer något att dricka och sätter oss under ett av träden i skuggan. Med den varma sanden mellan tårna njuter vi av utsikten och ljudet av vågorna. Jag går ner till vattnet som är kristallklart, jag hör någon bakom mig ropa ”miss”. Det är en pappa från en barnfamilj som undrar om de kan få ta bild med mig till deras familjealbum. Jag ställer upp, för att sedan gå tillbaka till min vän i skuggan. Då ropar ett killgäng efter mig, men inte med lika trevlig ton som pappan just gjorde. De visslar och skrattar högt. Jag ignorerar och skyndar mig fram till vännen. Att vara lång med ljus hy trodde jag naivt inte skulle väcka så mycket uppmärksamhet i flera olika situationer. Det har inte enbart hänt på landsbygden utan i Jakarta vid flera tillfällen. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det ännu, förutom att gå på magkänslan i stunden. Ofta stannar jag och pratar men ibland vill jag ignorera och skynda vidare. Vi packar ihop och betalar för att fortsätta körningen hem.

När man åker med motorcykel är det svårt att prata och jag tar tillfället i akt att tänka. På de människor jag hittills mött, de nya smakerna och dofterna. På alla nya ljud. Där bak på motorcykeln blir det överväldigande. Jag är så oerhört glad, jag känner att livet är så vackert trots allt. Ännu har jag bara upptäckt en bråkdel av vad Java har att ge, och ännu mindre av Indonesien.

SHARE