Ann-Louise om träning och resande

1129

Jag hade stora förhoppningar om att jag skulle kliva ut ur Afrika som en ny hälsosam och tränad kvinna. I Namibia där jag volontärarbetade förut så kom jag hem som en lite renare människa.

Jag packade ner ett gummiband så att jag åtminstone kunde träna nacke och rygg på ett bra sätt. Resultatet är att jag har använt det sammanlagt 5-6 gånger på två månader. Jag har försökt att göra lite övningar med kroppen som tyngd ungefär lika många gånger och jag gjorde ett ”löppass” på 15 minuter en gång i hettan på farmen. Dock gjorde vi lite kroppsarbete när vi skottade grus och grävde hål. Men vi åkte alldeles för mycket bil mellan gården och trädgården där vi jobbade.

Ute i bushen blev det ännu värre. Det var antingen för hett i tältet och utomhus för att träna. Eller så var det för kallt för att vilja duscha efteråt. Många ursäkter. Dessutom innebar arbetet nästan ingenting som krävde fysisk styrka. Eller jo, de två långa promenaderna i hettan två gånger i veckan, eller spänna musklerna för att sitta kvar på bilen när det guppade som mest. Ni förstår vart jag är just nu.
Nu i Nepal hoppas jag kunna komma på fötter igen. Men det är tungt.


Idag var vi på gratis yoga. Klockan 9 började det och skulle hålla på till klockan 11. Vi kom dit ungefär 8.40. Två personer var där och flera mattor. Skönt att vi får plats tänkte jag. Klockan tickar, klockan 9 är rummet till 80% fullt och det har ännu inte dykt upp någon som ska hålla i yogan. 09.25, rummet har successivt fyllts på och vi är nu fem mattor på bredden i tre rader. Det är exakt vad som får plats i det lilla rummet. Här gäller ordspråket ”finns det hjärterum så finns det stjärterum”.

Den västerländska i mig tänker ”kommer man i tid får man plats, annars får man vända i dörren när det är fullt”. Som tur är kom ingen mer och som tur är dök faktiskt yogaledaren upp en halvtimme efter utsatt tid.

En kort man i fyrtioårsåldern kommer in, traditionellt klädd i en lite längre vit tröja och vita byxor. Människorna runt omkring mig är också klädda i traditionella nepalikläder eller jeans. Jag och några andra volontärer kom dit i träningskläder.

Mannen nickar och hälsar på en del som sitter där. Sedan ber han oss att öppna fönstren. För yoga?
Det är inte direkt kallt ute, vädret har faktiskt varit helt perfekt hela veckan. Sådär varm sol, ljummet i skuggan och kalla kvällar. Ingenting klibbar och jag har inte direkt frusit.

Han sätter på en skiva. Musiken går igång och det är rytmisk musik, lite techno skulle jag säga. Jag tänker att han måste ha valt fel skiva och han ändrar faktiskt låt. Den låten låter likadant som den förra och nu sätter vi igång. Spring på stället. Det hela förvandlas från vad jag förväntat mig (krigaren, solhälsningen, hunden, etc.) till ett lättare aerobicspass. Vi hoppar och skuttar samtidigt som vi gör olika rörelser.

Nu är det öppnade fönstret väldigt behövt. Under en halvtimme skuttar vi runt och gör en del styrkeövningar. Det är sjukt jobbigt. Speciellt när jag vet att jag för ett halvår sedan orkade så mycket mer än det här och redan då kände mig som mest otränad i gruppen. Men nu då? Lungorna och hjärtat orkar inte lika mycket längre och lika så med musklerna. Men det är roligt, att äntligen få göra något fysiskt och att se den lilla mannen stå där framme och göra rörelser i all allvarlig ton, med korta leenden.
Det går över till några slags stretchövningar fortfarande känns det som ett gammalt hederligt gympapass, jag har förlorat all vetskap om vad yoga egentligen innebär. Det här är i alla fall inte den yoga jag är van vid.

Mitt i allt blir det någon slags meditation. Han pratar hela tiden nepali förutom enstaka ”no, right leg” ”left arm”. Vi får alltså försöka se och hänga med och missar all den viktiga informationen som annars ges.

När klockan börjar närma sig 11 så förbereder sig min kropp och hjärna på någon slags avslutning. Vanligtvis stretch? Istället ska vi sitta på våra knän och först hastigt andas ut. Det var rätt svårt men okej. Del två var att sticka ut tungan, titta upp i taket och göra ljud. Jag rekommenderar att prova detta. Kräkas ut ljud skulle jag vilja förklara det som.

Som om det inte vore nog så hade vi skratterapi som avslut, det var inte alls svårt efter den tidigare aktiviteten. Jag får senare reda på att det är denna typ av yoga som används här.

Är jag på gång nu? Ska jag ta varje chans jag får att röra på mig? Men det är svårt att träna på resande fot. Speciellt när jag mest gillar gruppträning där någon berättar vad man ska göra. Men promenader, vandring, och fysiskt arbete är också träning. Man får ta det man kommer åt helt enkelt, nej enkelt är det inte. Jag önskar att jag gillade löpning, det är en perfekt aktivitet för den som reser.

På nästa ställe pratas det om djungelpromenader och så vidare. Yoga och meditation mellan 4-6 varje morgon. Dessutom har jag en tredagars vandring att se fram emot sista veckan. Det här blir bra. Nu åker jag mot nationalparken Chitwan. Farmarbete, yoga och träning. Besök i nationalpark står också på schemat. Kommer dock inte göra safari på elefant av den självklara anledningen att det bidrar så enormt till elefanternas lidande. Det får bli promenad, båt eller bil. Jag kommer inte att se lika mycket, men jag kan lämna landet med gott samvete.

ann-louise

SHARE