Det regnar ute. Höstlöven slits bort från trädens grenar och dansar bort i vinden. Även fast det är varmt inomhus så fryser jag ändå, kanske mest för att det ser så ruskigt ut utomhus. Näckrosbladen på sjön utanför fönstet lyfts upp när vinder hugger i, och små vågor slår upp mot brofästet lite längre bort. Det är höst på riktigt nu. Oktober är här och dagar som denna kommer bara att bli mer och mer vardag. Jag funderar på att gå och sätta på mig en till tröja, men blir sittandes kvar på stolen och drömmer om hur fantastiskt det känns när solen smeker ens skinn någonstans i ett land långt, långt bort.
Jag har varit hemma i Sverige i nästan fem månader nu. Jag flyttade till Stockholm när jag kom tillbaka från mina två år i Australien och spenderade otaliga timmar åt att söka jobb och gå på arbetsintervjuer. Vid sidan av slet jag på ett jobb där jag älskade mina kollegor, men fick en klump i halsen varje gång chefen kom in. Jag har tragglat mig igenom misslyckade dejter och hämtat energi från de få vänner som jag har i huvudstaden. Jag har slagit mig förbi motgång efter motgång och försökt så gott jag kunnat med att trivas och att inte ge upp. Men så en dag brast det och jag ringde till en av mina närmaste vänner, någon som känner mig utan och innan och jag bara kunde inte hålla tillbaka tårarna längre.
Det var då hon satte ord på mina känslor. Det var då jag äntligen förstod var som var fel. ”Jag har aldrig sett dig såhär olycklig Nora, du är inte där du ska vara”, sa hon och det var då poletten föll ner. Jag är evigt tacksam för att jag har den här människan i mitt liv, för att vi någongång på gymnasiet räddade varandra från ensamheten och för att hon har upptäckt världen tillsammans med mig. Jag älskar dig och tack för att du fortfarande räddar mig, även fem år efter studenten.
Det blev liksom lättare att själv säga orden när någon annan hade gjort det åt mig först. Jag var olycklig. Jag trivdes inte och jag kände mig inte glad. Jag kände knappt igen mig själv. Det där var inte jag, jag är ju hon som sprudlar av energi, som ger andra ork när det känns jobbigt och som alltid försöker vända en motgång till något positivt. Så jag bestämde mig för att Stockholm aldrig skulle bli min stad och jag flyttade hem till Småland. Besämde mig för att resa, men visste inte riktigt vart.
Det har gått någon timme nu sen jag började skriva på den här texten. Datorn har stått kvar på bordet medan jag flutit runt i huset och gjort andra saker. Kelat med katten som ger mig gränslöst med kärlek, druckit te för att värma upp mig själv, stirrat på regnet som fortfarande faller ifrån himlen. Jag letade fram en världskarta på Google och började drömma och så helt plötsligt bestämde jag mig. Nu sitter jag här, några tusenlappar fattigare men med ett leende som antagligen gör att jag ser riktigt fånig ut. Om en månad och elva dagar flyger jag till Vietnam. Vietnam kommer att bli land nummer 45 som jag besöker.
Men vågar jag verkligen väcka känslan av frihet i mig igen? Vågar jag väcka begäret som till viss del stillat sig under de månader jag spenderat i Sverige? Kommer sex veckor på resande fot bara reta upp mitt behov av att resa, så att jag kommer tillbaka och inte alls kommer kunna koncentrera mig på de studier jag har sökt in till i vår? Svaret är antagligen ja.
Men så slår tanken mig, att vad jag än gör, så kommer längtan av att få upptäcka världen alltid finnas i mig. Inget fast jobb, stadiga vardagsrutiner eller lycka i Sverige kommer någonsin kunna kväva känslan av frihet som jag vet att jag känner när jag är på resande fot. Så ja, jag vågar väcka känslan av frihet i mig igen. Jag gör det för hon jag är, hon som alltid förösker vända en motgång till något positivt och som ger andra ork när det känns jobbigt. För hon som är som mest lycklig när hon är fri och för hon som alltid kommer att vara hopplöst kär i världen.
