Vipassana – att vara tyst i 10 dagar: Det borde alla testa

1309

Den här texten är skriven av gästskribenten Patrik Lergell.

Det blev ingen utlandsresa för mig i år heller, men däremot en inre resa.
Efter 10 dagar i tystnad och 100 timmars mediterande ihop med 80 andra själar är man sannerligen mör, skör men vid god vigör. Att stiga upp långt före tuppen, vara fullt närvarande, berika sitt sinne med natur och avhållsamhet från mer eller mindre allt man är van vid är svårslaget. Vipassana är som att vara i himmelriket och helvetet i ett ovärderligt paketpris. Ett utförande alla borde testa på minst en gång i livet.

För andra året i rad besökte jag det harmoniska meditationscentret i Ödeshög men låt mig spola tillbaka tiden en gnutta. Efter att ha rest geografiskt kors och tvärs över världen under många och långa perioder började ett intresse för personlig utveckling och mediterande ta vid. Genom en bekant fick jag höra talas om Vipassana och det dröjde inte lång tid innan jag bokade in mig på mitt första tystnadsretreat. Av rädsla inför vad som komma skulle dröjde det heller inte lång tid innan jag valde att avboka mig, hoppsan. Jag hade dock sått ett frö och sommaren därefter blev min första kurs till verklighet. Nu, eller rättare sagt här om dagen är jag åter hemkommen efter min andra genomförda kurs. Alldeles nymediterad. Men var det smärtfritt? Njae.

En tidig morgon i början av augusti skuttade jag på en buss från Göteborgs Centralstation som tog mig till Mjölby Resecentrum. Efter några timmars strosande med en bättre podd i öronen ankom den gemensamma bussen som skulle ta människor från både här och där till en och samma plats. För att utföra en handling som kan beskrivas som en berg och dalbana för kropp och knopp eller att göra lumpen inombords.

Foto: Dhamma Sobhana

I det stora motorfordonet steg rutinerade rävar på som varit med om processen förr likväl som färskingar. Vissa såg nervösa ut, andra mer avslappnade. Det var stor spridning av personligheter och åldrar, allt ifrån läkare till studenter. Jag valde att hålla käften och sökte ingen ny polare i farten. Ädel tystnad var ju trots allt något som skulle hållas den närmsta tiden, det vill säga ingen form av kommunikation med de andra ca 80 kursdeltagarna, ögonkontakt och fysisk kontakt likaså. Bäst att vagga in mig direkt tänkte jag och lutade mig bak i sätet.

Väl vid registreringen flög en fjäril runt i lokalen med sina lätta vingslag, ett papper skrevs under där man intygade att förhålla sig till angivna regler och föreskrifter. Mobiltelefon och andra värdesaker lämnades in och under kursperioden var ingen stimulans tillåten. Man fick inte träna, utföra yoga, jogga, läsa, skriva eller pyssla med annan typ av förströelse, inte ens kasta kottar eller göra skuggfigurer. Det som man däremot fick lov att göra under den lilla fritid som gavs utöver de ca 10 timmar som man mediterar per dag var att vila eller promenera.

De där flipflopsen tog många tänkvärda skogpromenader och kudden i fråga var en trogen vän i över 100 timmar. Foto: Patrik Lergell

Varje morgon (natt?) klockan fyra var det väckning via en burmesisk gonggong. En halvtimma senare skulle alla sitta på vardera meditationskudde. Ett tillfälle pågick i en till två timmar. Däremellan var det pauser för mat och vila. Dagen avslutades klockan 21 med möjlighet att ställa frågor till läraren. Sen var det bums i säng, för trött var man minsann. Disciplinerat och hårt arbete är något som krävs hela perioden för att ro skeppet i land. Man är i allra högsta grad själv om det man gör och utför, men definitivt inte ensam. Vipassana betyder föresten att se något som det egentligen är och bli varse om att allt är i ständig förändring. Det är en icke-sekteristisk teknik som handlar om att gå till roten av sitt lidande och förbli lycklig och balanserad oavsett vad som händer.

I den mysiga skogen gicks det många eftertänksamma promenader.

Under de 10 dagarna som passerade gav jag mig tid till att känna och tänka, på allt jag har som inte kan köpas för pengar. I mina lättsamma flipflops traskade jag runt i den lilla mysiga skogen som fanns inne på kursområdet, tog det piano i solskenet på den gröna gräsmattan, studerade hur humlor sög nektar och doftade på blommor likt tjuren Ferdinand. God grötfrukost intogs med tacksamhet, koppar av varmt te tappades upp och vegetariska måltider avnjöts. Någon middag serverades dock inte på denna ”resort” då många timmars fasta var standard. I alla fall för oss gamla elever, som ny får man faktiskt två frukter till sitt förfogande på eftermiddagen. Precis likt vädret som innebar strålande solsken såväl som ihärdigt regnoväder med blixtar och dunder under vistelsen var så även sinnet. Ibland upp, andra dagar ner. En mänsklig upplevelse som hette duga, där reflektion, rädslor, fysiskt och psykisk smärta och andra tankar uppkom. Men inget är beständigt, allt är föränderligt.

Jag väljer att inte gå in djupare kring min upplevelse. Det vore inte rättvist, för nog allt vill jag att just du skall få din unika inre resa utan för mycket påverkan. För du skall väl dit, till Ödeshög eller något av de andra cirka 200 center som finns på vår jord och ta dig an din första Vipassana och testa på att leva ett annat liv?

Göteborg, Ullevi, 22/20/08

Att på den tionde dagen få bryta tystnaden var en känsla utöver det vanliga. För min del ville jag ge mitt sinne en lustig åktur, kontraster är kul tänkte jag och att gå direkt från en meditationskurs och tystnad till att bemöta ett fullsatt Ullevi och tusentals leenden hemma i Göteborg senare på kvällen var som att spela mitt inre ett spratt. En lek av skräckblandad förtjusning där min ståplatsbiljett till Håkan Hellströms konsert blev till en sittplats, en sittplats på marken inne på arenan i min egna lilla värld där jag observerade och tog in, andandes och upplevde. Precis som Vipassana fast ändå inte.

När fyrverkerierna steg upp i skyn och den gamle matrosen på scen brände av sin sista låt kände jag mig rik, rik på riktigt. Jag som inte ens diggar den där gubben. Nu börjar det riktiga arbetet. Det vill säga fortsättningen, fortsättningen av dagliga meditationer, rutiner, förhoppningsvis goda vanor och den förändring som jag själv vill se. Om så blir fallet utvisar framtiden.

Stor kram, allt gott, lycka till, namaste och hela den biten.

Patrik Lergell
Gästskribent

SHARE