Elin: ”Visumet tar slut men lyckan bär jag med mig”

2318

Jag sitter på golvet i mitten av mitt rum, det svider i ögonen och det svider i hjärtat. Det enda bevis på att jag bott här är prickarna av nålstick i den vita tapeten från mina foton. Två veckor kvar.

Jag känner igen den här känslan, den har varit här förut. En rädsla som stramar i nackmusklerna och sätter sig som ett slarvigt tuggat äpple i luftstrupen. Nu är den här igen. När mitt visum i Australien närmar sig sitt sista datum och mina hemtrakter ska bli någon annans. När jag sagt mitt första hejdå till en bästa vän och när jag fått min sista kyss. Då kommer känslan tillbaka och mitt i sorgen påminner den om att även situationer som gör såhär ont är viktiga för mig. Påminner om att jag inte har övat klart, att jag behöver utsättas för ännu en jordbävning om jag ska lära mig att stå riktigt stadigt. Ge mig några skavsår till så att jag kan bli bekväm i mina skor.

image

Av något slags slumpmässigt öde kom jag över ett citat som just nu inte kunde kännas mer självklart; ”Life will give you whatever experience is most helpful for the evolution of your conciseness”. Det är skrivet av författaren Eckart Tolle som menar att ingenting bara händer dig, allting händer för dig. På så sätt är en alltid där en behöver vara. Jag läste citatet om och om igen och bestämde mig för att den här gången ska jag känna min rädsla och lyssna på vad den försöker att säga mig. För även om det kan vara svårt att se i stunden så finns det en mening med varje känsla vi känner och om vi bara lyssnar inåt tror jag att vi kan lära oss mycket om oss själva.

image

Tårar har börjat rinna vid spårvagnsstationer jag aldrig stannar vid igen. Jag tar genvägar med ögonen stängda och undrar om mina fötter kommer att glömma hur man hittar. Ansiktena på gatan är så välkända men dagar som dessa bultar separationsångesten i mig för varje hörn jag rundar. ”Life will give you whatever experience is most helpful for the evolution of your conciseness”. Jag stannar och andas, läser igen. Kanske vill detta lära mig att inte lägga min inre frid i händerna på bestämda platser. Inte balansera min lycka på andras axlar. Att lämna platsen som varit mitt hem i två års tid skrämmer mig, men kanske behöver jag bli rädd nu för att förstå att jag behöver hitta tryggheten inom mig själv. För att känslorna som rusar i mitt bröst ska kunna lära sig att inte bero på sådant som tar slut. Så jag går igenom detta nu. Jag låter separationsångesten bulta, så kanske den inte behöver göra det lika hårt nästa gång.

image

Oron inför den okända framtiden vänder sig i magen på mig men egentligen försöker den nog bara leda vägen. Den vill utsätta mig för dessa utmaningar för att jag ska bli bättre på att klara dem. Den vill få mig att lita på livet, att det kommer att visa mig nya vackra sidor av sig själv och ta mig tillbaka till dem som varit viktiga för mig. Klumpen i magen försöker skaka om mig, ta mig tillbaka till nuet för att jag ska förstå att det är där jag behöver vara för att leva och uppleva. Fylla nutiden med vad jag har omkring mig och ge mindre plats åt oro för en tid jag inte kan kontrollera.

Jag stänger dörren till mitt tomma rum. Nålsticken från mina foton lämnar jag på tapeten, men med mig tar jag tilliten till livet. Om två veckor är jag inte här, men med tryggheten inom mig kan jag vara var som helst.

elinstadenberg_bl

SHARE