Amanda i Kanada: ”Volontärjobb långt ut i vildmarken”

470

Första gången i Kanada. Första flygresan utan returbiljett. Första gången som volontär. Inget av det stämmer in på mig, men allting stämmer däremot in på min pojkvän Fredrik. Han anlände till Montréal för några dagar sedan och vi har nu bestämt oss för att åka ut och volontärarbeta i vildmarken.

Vi står med våra ryggsäckar utanför hostlet vi har bott på de senaste dagarna. En man i en svart Nissan ska hämta upp oss och vi spanar åt alla håll i fyrvägskorsningen. Mannen är redan över trettio minuter sen och vi börjar tvivla på om han över huvud taget kommer att dyka upp. Jag ser att Fredrik är lite nervös, så jag försöker att verka positiv och lugn. Jag vet dessutom att han inte är helt bekväm med att hoppa in i en bil med en främling – och ärligt talat, även om det med största sannolikhet inte är någon fara, kan en aldrig vara helt säker. Både när det kommer till personens avsikter och körförmåga. Men ska du tänka så, måste du egentligen tänka likadant när du åker taxi, buss och flyg. Du är aldrig helt säker. Går du runt och tänker på det för mycket är risken stor att du istället går miste om fantastiska upplevelser.

En bild av eco-lodgen, där vi ska volontärarbeta de kommande två veckorna.

Vi blir till slut upphämtade. Jag hade fått uppfattningen av att eco-lodgen vi ska arbeta på ligger cirka en timma utanför staden, men det visar sig vara tre timmars bilväg. Vår förare, en av de anställda, har däremot en del ärenden på vägen. Det gör att tre timmar blir till fem. Fem långa timmar, då det visar sig att han dessutom knappt talar engelska. Jag får användning av min något hackiga franska medan Fredrik får nöja sig med mina försök till översättningar.

Det är däremot inget jag ser som ett problem eller en jobbig situation. Kommunikation är så mycket mer än bara språket och det dröjer inte länge innan vi får reda på att vår förare, som redan hunnit bli vår vän, härstammar från en indianstam i USA. Det fångar givetvis vårt intresse och under resten av bilresan spelas sånger på hans språk medan bilen slingrar sig upp och ner bland dalar fyllda av röda, gula och orangea träd. När jag tror att vi är framme vid vägens ände finns ytterligare en liten, kringlig grusväg som tar oss ännu en timme längre in i skogen. Bort från allt och alla.

Den långa resan har gått bra och när vi till slut stiger ur bilen får jag uppleva den vackraste stjärnhimmel jag någonsin sett medan den bekanta lukten av en öppen eld når oss. Inne i stugan välkomnas vi av de andra volontärerna och har en mysig middag tillsammans, nästan som en liten familj.

Första gången jag paddlar kajak, men definitivt inte den sista!

Morgonen därpå när solen går upp får vi se hur vackert det verkligen är här. Huvudbyggnaden ligger direkt på stranden med en fantastisk utsikt, både från vardagsrummet och verandan. När vi inte hjälper till på campingen får vi paddla iväg i kajaker, kanoter eller vad annat vi hittar. En av de anställda säger åt oss att ta första dagen ledigt, så vi väljer att ta oss ut på sjön direkt.

Jag är verkligen glad över att vi tagit oss ut hit och att just det här blir Fredriks första gång som volontär.

SHARE

2 COMMENTS

Comments are closed.