Anders Krasse: ”Att skulptera ett café ur ett stall”

5915

Det finns många fördelar med att bo i lägenhet. Jättemånga. Förutom att man slipper en massa städnings- och underhållsarbete så frigör man en massa fritid. Man kan säkert kalla det en form av frihet. Ibland avundas jag de som bor i lägenhet. Den känslan brukar dock snabbt gå över. Dessutom är det en sak kan man inte göra om man bor i lägenhet. Man kan inte fullständigt flippa ut i en stor lada och inreda densamma till en rustik gigantisk festlokal. Man kan inte ostört genomföra större konserter och musikevent där hundratals vänner och bekanta kan spela musik, tjoa och tjöta till fram på småtimmarna. Men det kan man om man bor i en halvt övergiven grusvägsby strax mellan de två 300-invånarbyarna Kalv och Mårdaklev.

Tidigare ett stall för sex kor, två hästar och några grisar. Nu ett café och festlokal. Kostnad: Noll kronor.

Det finns tusentals tomma gamla lador runt om i Sverige. De används inte längre, annat än till förvaring av skrotade jordbruksmaskiner på obestämd tid. En av dessa övergivna gamla lador står hemma hos mig. Den är 25 meter lång och 10 meter bred. Under dess enorma runda takstolar finns det två våningar, så runt femhundra kvadrat blir det nog att gå loss på där inne. Ernst kan gå och kamma sig med sina små torpprojekt. De kreativa projekt som jag ägnar mig åt här handlar absolut inte om att sätta några värmeljus i lite sand på en fönsterbräda eller klä en taklampa med sjögräs. Åh herregud, inga såna fjollerier! Här snackar istället vi om att hissa upp en dubbelaxlad hästvagn i taket, eller att bygga en fikahörna av en stor timmersläde!
Visserligen gjorde jag en lampa häromdagen men den satt inuti en stor sextiokilos järnklo och hängde i rostig 1940-talskätting direkt från takstolen.

Något som jag tror är en hösläde byggdes om till en sex kvadratmeter stor lampa…

Jag är egentligen inte så inne på så kallad Redesign, eller Upcycling. Jag är egentligen en enkel man, och enkla mina vanor. Helst använder jag en stol som en stol och en sten som en sten. Det är sällan jag modifierar antika ting. Snarare placerar jag dem på ett ställe där de kan bevaras för eftervärlden samtidigt som de fyller någon slags funktion. Vissa, däribland jag själv, kan dessutom beundra dem för dess gedigenhet. Industridesign från första halvan av nittonhundratalet är ett kittlande kapitel. Ibland känner jag att om arkeologer i framtiden skulle gräva fram en Mazda 323 så skulle de inte ens med pincett kunna rädda många detaljer. Allt hade varit söndervittrat och upplöst. Om de däremot skulle gräva fram en självbindare från 1948 så skulle de förmodligen kunna använda den redan samma eftermiddag. Vi talar gjutjärnsdetaljer. En stålkvalitet som måste vara smidd rakt ner i helvetet. Vi talar om små smörjnipplar på alla roterande detaljer och vi talar en korrosionsbeständighet som är häpnadsväckande i en tidsålder där vi ser ny metall rosta under transporten hit från Asien.

En paus på stenen som ett år tidigare låg på en grusplan

Utan att ha några empiriska bevis att lägga fram, så tror jag att det finns en friskvårdsfaktor i att skapa. Konstnärer från hela världen kan vittna om att de hamnar i ett slags förhöjt tillstånd under sin skapandeprocess och att tiden ibland då står stilla. Utan att jämföra mina prestationer med någon av de större mästarna, så vill jag nog ändå dra en parallell till framtagandet av mina två senaste ”konstverk” Stallcaféet i Hestra och Orangeriet i Hestra.

Under arbetet med dessa två faciliteter, byggda och inredda i direkt närhet till min bostad i Mårdaklev, har jag varit ytterst uppmärksam på de signaler som våra kroppar och knoppar hela tiden sänder ut, men som ibland drunknar i bruset från vårt samhälle. För att vara lite tydligare; Hur har jag mått under byggtiden? Hur lycklig har jag varit under själva skapandeprocessen? Hur mycket harmoni i min tillvaro har jag kunnat känna nere i stallet och i orangeriet, jämfört med när jag befunnit mig på andra platser?

orangeribildwester
Träbord och stenbord får samsas i orangeriet.

Min bakgrund som hälsopedagog har varit till stor hjälp under denna personliga hälsoundersökning som kamouflerats till byggarbetsplats. Under något decennium arbetade jag med så kallade hälsoprofiler och satt tusentals timmar i djupa samtal med människor över hela Sverige. De frågor som ägnades mest tid var tveklöst hur vi människor upplever vår hälsa, vår lycka och vår ensamhet. När jag började med detta 1993 kände jag att det fanns ett stort uppdämt behov att tala om dessa frågor. Varje samtal kunde lätt ha pågått under dubbelt så lång tid. Under mina bygg/skapandeprojekt har jag sedan 2009 gott om tid att applicera dessa erfarenheter på mig själv. Oftast arbetande ensam på en avlägset belägen avstyckad bondgård hade mitt liv förvandlats till ett socioekonomiskt experiment, där jag försökte vara opartisk i bedömningen av mitt eget välbefinnande. Jag levde långa perioder helt utan pengar, mycket spartanska matvanor och ett nöjeskonto som skulle få Amishfolket att framstå som playboys*.

Vit ölandssten som kryllar av fossiler. Respekt.

Resultatet var förbluffande, både för mig och min omgivning. Den upplevda lyckan verkade (för mig) helt sakna samband med pengar. Lyckokänslorna verkade komma i pulser, och när jag förde in det i ett diagram så fick jag en sån där kurva som man brukar se på TV, elektrokardiogram eller vad det kallas.

Topparna, eller den systoliska fasen som det heter inom medicinen, var de gånger en byggfas var klar, eller en dekorationsdetalj var på plats. Eller när jag letade efter ev viss detalj och när jag hittade den. Eller när jag valde mellan två olika material och plötsligt bestämde mig för en.

Dalarna, den diastoliska fasen var de gånger jag genom slarv eller okunskap lyckats förstöra ett material eller ett verktyg. Det kanske hade regnat på det eller legat felaktigt under en längre tid så det blivit böjt. Då dippade mitt humör och min lycka.

Den euforiska känslan av att lägga kullersten.

Sedan finns det en tid som låg runt nollstrecket också. De perioderna kallar jag ibland ”vardag”. Man kan inte vara lycklig jämt. Då tappar det sin karaktär och mätbarhet. Man blir som en lallande fåne, som ständigt går runt och flinar. Det är ju inte heller åtråvärt. Kanske kan man kalla det reflektionsfas. Den är också viktig. Sammanfattningsvis så har jag lärt mig att uppskatta kontraster. Kylan nere vid golvet i mitt kalla hus på vintern gör att jag bättre uppskattar värmen uppe i soffan under filten. Arbetet med att bygga ett stallcafé av återbrukat material kanske gör att kaffet smakar extra gott när det är färdigt.

Kristallkronan hänger över den gamla griskätten. Denna hörna rymmer även casinohörna och champagnebar.

Oavsett vilket så känns det som om det finns en del där ute som skulle må bra av att kanalisera sin energi i ett maffigt ladugårdsprojekt och sedan bjuda in till kalas! Senare i år fyller den gamla gården i Hestra 100 år. Då blir det nog kalas igen! Välkomna!

anders

SHARE

2 COMMENTS

  1. Hej Krasse! Otroligt kul läsande. Vill ha fler bilder ditt fina kafé! Vad är planen nu, ska du öppna? Hur fantastiskt hade inte det varit? Eller till bröllops arrangemang? God fortsättning på äventyrligheterna

    Kram Rebecca Xx

    • Hey! Tack, vad kul att du gillar det! Jag kommer nog själv inte att öppna café, men hoppas hitta någon som vill. Jag kör ju lite små musikevent ibland, och när jag fixat lite till borda man kunna ha både bröllop och andra fester. Just nu bygger jag ett restaurangkök i det gamla foderrummet. 🙂

Comments are closed.