Anders krönika: ”En krona om dagen”

2317

Ibland hör vi uttryck i stil med ”Om jag fick en krona för varje gång jag xxx så hade jag varit rik nu.”

Precis så tänkte jag för ett tag sedan när jag övervägde att jogga en runda varje dag. Jag hade lite svårt att komma igång. Hur skulle jag motivera mig att genomföra denna enkla form av idrott varje dag? Jag intalade mig att om det hade funnits ett ekonomiskt incitament för att motivera mig till denna omvälvande förändring i min livsstil så skulle jag lättare dra på mig skorna. Om det så bara var en krona om dagen. Och nu är det så.

Här nedan kan ni kostnadsfritt läsa hur jag löste jag det!

En del av den slinga som jag utnyttjar för min privata friskvårdssatsning löper utmed en landsväg. Jag noterade att det i dikeskanten ofta ligger exemplar av de blanka cylindriska föremål som går under benämningen ”ölburkar”. I början blev jag väldigt irriterad på de uppenbart förståndshandikappade personer som placerat burkarna i naturen, men sedan valde jag att vända min tanke till något positivt. (Dessutom backade jag direkt på tesen om eventuellt förståndshandikapp hos den nedskräpande personen, det vore ett hån mot alla med denna typ av handikapp. Givetvis handlar det bara om ignorans och oförstånd, eller som de också kallas; rövhattar.)

Eftersom Sverige har ett system med kontant ersättning för varje i avsedd apparat inlämnad burk, så var det ganska lätt att komma upp i en betald joggingrunda á 1 krona per dag. Jag tar helt sonika upp en burk varje dag, och vid min månadshandling utväxlar jag dessa mot kontanter till ett värde av 30 kronor. För att fylla mitt annars ganska händelselösa liv med spänning så brukar jag byta dessa 30 kronor mot en liten gul skraplott. En del kanske tror att det beror på att det bakom skraplottsdisken brukar stå en kvinna med ett osedvanligt vackert leende, men det är inte den huvudsakliga anledningen till mitt månatliga spelande.

Nej, det viktigaste anledningen till att hålla drömmen om plötslig och gränslös rikedom levande är det orangea kuvert i A4-storlek, som staten regelbundet plågar mig med. Vid de tillfällen som jag ens orkar öppna detta gigantiska kuvert så faller jag som en gråsten ner i en djup depression. Det enda som då kan roa mig är om jag lyckas formulera någon Göteborgsvits eller annan fyndig formulering om hur korkad den statstjänsteman måste vara som behöver ett sånt stort kuvert till en sån liten summa. Det ynkliga fyrsiffriga belopp som staten ska utbetala till mig om jag orkar arbeta till 70 års ålder överstiger marginellt vad vissa av mina facebookvänner spenderar på kläder.

joggar

Dessvärre har det börjat cirkulera ett rykte i bygden om att jag sannolikt utvecklat en ölalkoholism. Det är kanske sånt man får räkna med när man dagligen syns jogga med en ölburk i handen. Eftersom jag hoppas att sanningen ska segra så låter jag inte heller detta påverka mitt normalt goda humör.

Jag finner det snarare roande att traktens befolkning nu vid sina kvällsmål försöker penetrera själva motsatsförhållandet i den märkliga observationen med en joggande ölalkoholiker. Dessutom verkar han sakna den ölkagge, som borde infunnit sig hos någon som inte kan släppa sin ölkonsumtion ens under löpturen. Nej, bor man i en avlägsen skogstrakt som Mårdaklev kan man inte oroa sig alltför mycket om rykten.

Ett betydligt mer verkligt problem är ju då råvarutillgången som finansierar mitt spelande. Ölburkarna i en genomsnittlig svensk dikeskant kan ju rimligen inte räcka för evigt. Åtminstone inte om det sker en daglig sanering á 1 burk. Det magiska verkar då inträffa att just min dikeskant verkar fyllas på, på en daglig basis. Den ligger inte exakt på samma ställe, men någonstans utmed ”min” landsväg är det någon som dagligen placerar en ölburk. Min enda förklaring är att denne person, av någon tragisk anledning, finner sig nödd att stärka sin kropp eller själ med en burk öl. Själv har jag ingen aning om det är på väg till eller från en arbetsplats, men törstig på malt och humle är hen. Och ut genom sidorutan kommer ölburken, kanske för att inte lämna något spår i sitt fordon.

Om den dagen plötsligt kommer att ni får se mig i TV-rutan, rödmosig i ansiktet (mer än vanligt), fipplande med ett plektrum som febrigt skrapar fram 10 000 i månaden i 1 000 år, då vet ni var lotten kom från. Tänk då på att en alltid kan vända varje skeende och varje tanke till något positivt. Även om det skulle handla om nedskräpning av en rövhatt.

anders

SHARE

2 COMMENTS

  1. Jag såg en övergiven kundvagn med en guldpeng i idag som jag märkligt nog INTE gick tillbaks med. Grejen var den att jag 1. cycklade och 2. bor i svinliten kommun och kanske kundvagnsanvändaren bara var nån meter bort.
    Men en guldtia ÄR en guldtia…

Comments are closed.