Andrea Endres: Är jag lycklig?

Efter många månader i Kambodja där vi öppnade ett numera väletablerat café och där jag fick chansen att jobba med socialt utsatta kvinnor att utveckla ekologiska hudvårdsprodukter, ankom vi till den svenska högsommaren och bestämde oss för att stanna tills vidare. En månad i Italien ersatte solen och värmen Sveriges sommar snålade med. Men så kom hösten, och så småningom frosten. Jag såg faktiskt framemot vintern; tända ljus, sprakande eld i den öppna spisen, en vit jul med härliga dofter och spännande matlagning, helgavstickare till tyska julmarknader, tid med familjen med mera. Men när frosten kom, när kylan lurade runt varje hörn, när inga lager på lager av kläder kunde hålla mig varm längre och jag var på väg att förtvina till en soffpotatis som är sugen på salt, socker och fett samtidigt som jag bedövade mig med serier och film istället för att jobba med mitt företag, så frågade jag mig själv: är jag lycklig såhär? Vill jag spendera min dyrbara tid framför en skärm och transformeras till en degboll? Nej, självklart inte. Jag vill vara aktiv och jobba med människor.

Jag rotade bland mina kontakter och ringde en gammal vän på Teneriffa. Tre dagar senare hade jag ett jobb på den största av Kanarieöarna som trekkingguide. En vecka senare, satt jag på flyget till värmen och numera sitter jag här och skriver från min lägenhet med 180 graders havsutsikt, takterrass och jacuzzi som jag delar med en underbar och spännande tjej från Rumänien och vår bananplanta ”Henry”. Vintern är med andra ord allt annat än frost och degiga dagar där jag tycker synd om mig själv.

Det är så viktigt att vara ärliga mot oss själva, att våga erkänna för oss själva vad vi verkligen vill, även om det innebär att allting som det är nu, behöver förändras. Men vi har ju bara ett liv. Ett liv som bara vi själva kan påverka. Tro det eller ej, det kom aldrig ett brev med posten till mig med en biljett till solskenslandet. Det var jag själv som bokade. Jag själv som bestämde mig för att göra drastiska förändringar och omkullkasta mina planer helt. Det var hjärtskärande att åka ifrån Adam. Men jag vill inte leva som en skugga av mig själv på grund av någon annan eller på grund av vad som förväntas av mig ifrån samhället. Jag vill vara mitt bästa, för min egen skull och i förlängningen för min partners skull, för mina vänner och familj, mina kunder, samhället och hela jorden.

När känner du dig som ditt bästa, sprudlande, euforiska jag? Skiljer det sig från hur du lever idag?

All kärlek och våga vara dig själv! //Andrea