Bootstrapping – ett sätt att tänka

765

Cirka 30 gånger per år är jag ute i landet och talar om bland annat återbruk och konsumtion.
Ibland brukar jag fråga publiken ungefär så här:

– Om ni hade möjlighet att bygga om en gård för att bo gratis, hur lång tid skulle ni då kunna lägga på att nå det målet?

– Under byggtiden fick ni inte leva ett så kallat normalt liv. Ni fick inte köpa kläder, inte resa, endast äta enkel kost med sparsamma portioner, ingen alkohol, ingen bio eller andra nöjen som kostade pengar. Hur lång tid av era liv hade ni kunnat försaka allt detta, om det efter periodens slut skulle resultera i att ni kunde bo gratis? En vecka? En månad? Ett år? Flera år?

Frågan är hypotetisk. Inte många av mina vänner i Sverige skulle klara en tid av arbetsnarkomani kombinerad med total Amishtillvaro speciellt länge. Kanske inte heller jag. Men i mitt fall försakade jag det mesta av det som andra ser som ett normalt liv i ca 18 månader, för att kunna komma ut på andra sidan fri från boendekostnader.

Det har fungerat nu i drygt 4 år. Just nu längtar jag inte tillbaka till en månadshyra på 7 000.

Periodvis har det varit tufft, även ekonomiskt. Jag skulle hyckla om jag inte medgav att jag har suttit och övervägt frihetens pris. Men dessa tvivel har jag jagat på flykten, och plötsligt har jag funnit ett sätt vara några vintermånader i ett varmare land. Ett ord som jag ofta återkommer till är Bootstrapping. Det är en storebror till Shoestring, och alla som minns den gamla resehandboken ”Southeast Asia on a shoestring” kan tänka sig vad jag menar. Bootstrapping är ett sätt att skapa medel till en biljett där jag står, och att generera en reskassa under tiden jag reser.

Bootstrapping är för mig även ett sätt att genomföra projekt med små, egna resurser och det som finns i min omedelbara närhet. Eftersom jag är intresserad av återbruk så är det ofta äldre, kasserat material som blir min väg. Låt mig ta några exempel.

För några år sedan kom jag hem från en tre månader backpackerresa i Indien. Jag var pank, mager och femtio. Efter att ha hämtat min bil och släpkärra gav jag skjuts åt en dam som skulle till sitt arbete i Ullared. Större delen av resan ägnade damen åt att skälla på mig vilken ansvarslös individ jag var. Jag hade nämnt för henne att jag var pank och att jag skulle betala en del räkningar på 7 000 kronor om cirka tre veckor. Detta var i hennes värld så hårresande att hon hotade att med att avsluta vår bekantskap. Efter 30 minuters utskällning längtade jag nästan tillbaka till tutorna och larmet i Bangalore. Till slut var vi äntligen framme i Ullared och jag såg tacksamt fram emot att den tystnad jag skulle njuta av under återstoden av färden hem till min gård.

När mitt resesällskap hämtade andan för att ta sin väska och gå så föll min blick på en svart kassadisk som stod på gårdsplanen utanför det butikskomplex där damen arbetade. Jag vevade ner rutan och frågade vaktmästaren varför denna butiksdisk stod på gårdsplanen. Det visade sig att en affär i huset som bland annat sålde olika ”latexprodukter för vuxna” hade fräschat upp sin butik, och den gamla disken stod nu framför mig vid containern, på väg till tippen.

Foto: Jennifer C./Flickr
Med den takt som vårt konsumtionssamhälle idag håller så finns det varor att ”bootstrappa” överallt. Det är endast en träningssak att lära sig se och att hålla en tankebana öppen för det som ligger i vår väg varje dag. Foto: Jennifer C./Flickr

I princip omgående, mitt resesällskap hade knappt hunnit stänga bildörren, så hade jag ingått ett muntligt avtal om att vaktmästaren skulle lasta på butiksdisken på min släpkärra.
”Du har varit i Sverige i en dag, och har redan börjat samla på dig mer skrot…” kommenterade damen, innan hon traskade iväg till sin arbetsplats.

Detta var i och för sig helt korrekt.

Innan jag lämnade parkeringsplatsen så kontrollerade jag att det inte låg några varor kvar från den butik som bytt ut sin butiksinredning. (Jag ville helst undvika att det ramlade ut vuxenleksaker från min släpkärra på hemresan) Dessutom placerade jag en annons på internet, om att jag hade en stor svart kassadisk till salu.

När jag kom hem hade det redan kommit ett mejl om kassadisken. En kille i musikbranschen ville köpa den för 7 000.

Här kunde historien ha slutat. Men det är egentligen här den börjar. Den ledde senare på kvällen till en bra telefondialog mellan mig och mitt resesällskap om påhittighet och kreativitet och om hur länge man ska behöva jobba för att kunna bo en månad. Det var en dialog som förde vår vänskap framåt ytterligare en bit.

Jag vet att en del kanske nu tänker: ”Sånt händer aldrig mig” eller ”Vilken jädra tur han hade som snubblade över en säljbar kassadisk”.

Med risk för att nu ådra mig kritik och näthat så påstår jag ändå: Så är det inte!

Med den takt som vårt konsumtionssamhälle idag håller så finns det varor att ”bootstrappa” överallt. Det är endast en träningssak att lära sig se och att hålla en tankebana öppen för det som ligger i vår väg varje dag.

De största hindren ligger som vanligt inom oss själva. Att träna sig på att se och att våga fråga.

anders

SHARE

2 COMMENTS

Comments are closed.