Maria i Egypten: ”Det är bra att vara förberedd”

2134

När allt inte går som man tänkt sig, vad gör man då? Vi har nu varit i Kairo ett tag och på resande fot i flera veckor. Oftast har det gått bra men det ska inte sticka under stol med att det kan vara kämpigt att vara i en sådan stor stad med två små barn och det finns mycket risker som man bör förbereda sig på innan, det man kan.

Båda barnen har skaffat vänner och kattungar (!) i grannskapet så de går gärna ut med sina nyfunna kompisar men trots det hålls det ett vakande öga på dem. Min man Ahmed sa när vi åkte dit att jag inte får släppa dem ur händerna, det finns människor som rövar bort barn. Som boende i en liten landsortskommun i Dalarna med några tusen invånare är jag nog naiv, för jag har inte tänkt så mycket mer på det. Men igår på H&M (bara en sådan grej, jag har sparat massor med pengar för att kunna köpa en ny garderob till mig och barnen billigt här, och var hittar vi våra kläder liksom, jo, på H&M) var det en kvinna som blev av med sitt barn och området spärrades av snabbt som fan, hon var givetvis hysterisk, och det hade kunnat hända överallt, men det ska inte underskattas att det är 20 miljoner människor som bor i den här staden och att det skulle vara mycket lätt att försvinna med ett barn här. Så. Barnen lämnar knappt våra händer när vi är ute på stan. Turismen har dessutom avstannat totalt och därför röjer det ett visst intresse att se oss. På de veckor vi varit här har jag, förutom mina kursare på skolan eller via de journalistkontakter jag har, inte sett en enda västerlänning som går på stan.

Sedan har vi problemet med trafiken, men som med allt annat vänjer man sig. Idag kryssar jag ganska vant ensam över tiofiliga motorvägar, finns liksom inget alternativ om man vill ta sig från ena sidan till den andra. Men det är också en sådan grej, det gäller att vara högkoncentrerad på var barnen befinner sig – hela tiden. I taxibilarna finns oftast inget bälte, speciellt inte de vita, de som kör med Uber har oftast i sina bilar då det är nyare bilar men ibland är det inte framplockat. Det är bara att le, be till sin Gud om man har någon, och vara glad. Carl, sonen suckade här om dagen och sa; ”Mamma, han kör som en jävla dåre” om en taxichaufför. Han är fem år och riktigt var han har fått de orden ifrån, jag kan inte komma ihåg att jag har använt dem alls, åtminstone inte tillsammans, men det sammanfattar väl trafiken ganska väl.

Sjukdomar. Peppar peppar. Barnen har klarat sig bra. Jag valde att vaccinera mot hepatit A, B och C innan vi for. Vi tog inga magsjuketabletter dock. Det vi dock köpte med oss var diarrestoppande medicin, värktabletter och vätskeersättning, det tycker jag egentligen alla borde ha med sig oavsett var man åker. Jag brukar missa det men jag är glad att jag haft det med mig. Jag kan känna ibland att jag har druckit för dåligt, att jag behöver fylla på lite salter och så och då tar jag en vätskeersättningstablett. Magen har varit konstant dålig på både mig och mannen, men det löstes med tabletter för den och har inte varit någon magsjuka men tillräckligt för att förstöra trevliga dagar och utflykter.

Ja, det finns på apoteken här också, men lika bra att ta med hemifrån så man slipper rusa till ett apotek. Myggspray borde jag haft med också. Sista kvällen i Hurghada var det extremt mycket mygg och nu är jag sjuk med bett som ser ut som kratrar, jag brukar vara känslig mot myggbett men det här är extremt och troligen har jag fått något virus eller något av dessa. Hittills har läkarna gett mig ordentligt med pencillin, cortison och andra grejer som ni kan se nedan.

%d8%af%d8%a7%d8%b9%d8%b4-%d9%8a%d8%b9%d8%af%d9%85-%d8%a3%d8%ae%d9%88%d9%8a%d9%86-%d9%85%d9%86-%d8%b9%d8%a7%d8%a6%d9%84%d8%a9-%d8%a8%d9%86-%d9%86%d8%a7%d9%8a%d9%84-%d9%81%d9%8a-%d8%b3%d8%b1

Och så kommer vi då till det som alla är rädda för och varför många ifrågasatte min resa. Terrordåd, skottlossning eller annat. Jag är van att röra mig ute i världen, läser internationella relationer och mellanösternstudier och inte det minsta rädd för just terrordåd. Trots det är det klart att man blir försiktigare med barn. För ett par dagar sedan till exempel – taxichauffören blev lite orolig då det var mycket militär ute (vilket enligt honom inte hör till vanligheterna) och det var flera checkpoints inne i Kairo, vilket vi inte sett hittills. Han funderade om något var på gång. Journalisten i mig vill naturligtvis veta mera, ”vad är på gång? Vad händer? Var får jag bästa bilden?” Mamman i mig, som är betydligt starkare i det här fallet, sa ”Gå hem”. Och det gjorde vi. Inget hände heller såklart.

Det gäller såklart att lyssna på folk, att höra vad som pågår. Vi vet att det kommer att hända något den 11 november. Egyptens ekonomi är ett land i kris, det går bland annat inte att få tag i socker och flera andra varor som annars måste exporteras, det går inflation i allt och det har blivit otroligt dyrt att leva medan de flesta löner ligger kvar på samma nivå. Mer än en taxichaufför pratar om revolution just det datumet. Igår drack jag te hos våra grannar. Kvinnorna i den familjen är välutbildade och har välbetalda arbeten. Den yngsta har en master i hebreiska och pratar tio språk. De var inte särskilt oroliga. ”Shit happens” sa de och ryckte på axlarna. Trots det har facebookgrupper och event för just en revolution den 11 november samlat över 20 000 personer som vill vara med och demonstrera mot regeringen och det talas om detta i hela staden just nu, varenda taxichaufför vi har bekräftar just detta för oss.

Stannar det vid ett facebookuppror eller blir det en ny blodig revolution på Tahrir-torget likt den arabiska våren i ett land där varken åsiktsfrihet eller demonstrationer är lagligt? Den som lever får se.

12309343_10153757892097509_1697063790_n

maria

 

SHARE