Jag är snubben som fick nog

2592

Ett kyrktorn sträcker sig mot himlen. Löven ligger klistrade mot marken. Stångån flyter sakta fram genom stan. Blir det inte mer spännande än så tänker jag när jag kliver ut ur min port på Majeldsvägen i Linköping en dag i oktober 2014.

fjordarna
På Nya Zeeland i Milford Sound.

Det var i slutet av den där dagen som jag bestämde mig. Jag hade gett det som i folkmun kallas för Svenssonliv ett rejält försök. Jag skaffade mig en utbildning, ett bra jobb, en bostad, bil och flickvän.

Det var i slutet av den där dagen som jag på riktigt fick insikt. Det var början på ’Ett annat liv’. Inget av det där gjorde mig särskilt lycklig. Varje dag drog en annan känsla i mig. Känslan att upptäcka och äventyra. Vad finns bakom nästa dörr, runt nästa hörn eller under nästa sten?

Jag insåg att jag inte vill vara en del av det zombie-liv som allt för många lever utan att stanna upp och tänka vad det egentligen är vi håller på med.

Jag heter Patrik Enlund. Jag är 27 år. Jag är snubben som fick nog.

Det första meddelandet på Facebook efter uppvaknandet.
Det första meddelandet till min syster Emelie på Facebook efter uppvaknandet.

Det var i slutet av den där dagen i oktober som jag satte en tidpunkt för min allra sista dag i Sverige. När april kom sa jag upp mig från jobbet, sålde alla mina saker och gjorde mig av med min lägenhet.

Jag är helt övertygad om att det går att leva ett annat liv. Ett liv där vi inte behöver jobba tills vi stupar av stress, ryggvärk, rutiner eller tråkiga diskussioner om vädret. Ett liv utan massa onödiga statusprylar.

Allt jag äger får numera plats i min ryggsäck, det är inte mer än 100 saker. Jag lever på resande fot och tar spännande jobb längs vägen för att kunna betala för mat och boende. Svårare än så behöver det inte vara. Svårare än så är det inte.

Steget ur ekorrhjulet och in i det nomadiska livet är en frihetskänsla som inte går att beskriva med ord. Väl här ute inser du snabbt att du inte är ensam. Det är ett varmare klimat här än på insidan. Människor är avslappnade, människor lever sina drömmar, uppfyller sina mål och gör det som deras hjärta säger åt dem. Inte vad samhället säger åt dem.

Jag har gett mig fanken på att bevisa det som många tror är omöjligt. Leva ett liv utan ett ”riktigt” jobb. Några kommer bli förbannade, några kommer bli inspirerade och andra kommer skratta bort det med argumentet ”Ännu en hippie”.

Men det viktigaste av allt. Den här krönikan fick dig åtminstone att stanna upp och tänka till.

Gilla ”Ett annat liv” på Facebook för att få mer pepp i vardagen i ditt flöde:

patrik

SHARE

5 COMMENTS

  1. Tack för ännu en inspirerande artikel! tur för dig att du vågade och tog steget att bli fri. Det är så få som gör det i Sverige, det är precis som du skriver så att man befinner sig i något slags zombie-tillstånd när dagarna blir likadana och man förväntas göra likadant som alla andra. Jag kan räkna på handen hur många svenskar jag vet hur lever så som du och jag gör, jag blir jätteglad över att läsa dina artiklar. Hoppas att fler blir inspirerade. Det är bara att skita i vad svenssonfolket tycker. I Sverige ses man kanske som konstig. Vi har blivit bra bemötta för vårt beslut av de flesta som vi träffat på det senaste 1,5 åren i alla möjliga länder. Det känns trevligt att höra från dem att de tycker att vi ger våra barn en enorm möjlighet. Reaktionen från svensson-svenskarna är tyvärr inte samma. De får väl hålla sig till sina trista förutsägbara svenssonliv då. Their loss.

  2. Hej Patrik, kul att du också fick insikten i Linköping. För mig och min pojkvän hände det 2011 (dock hade jag haft dessa tankar sedan 2009) och februari 2015 hade vi båda disputerat, sålt alla våra saker, sagt upp lägenheten i Eskadern (Linköping) och skrivit ut våra enkelbiljetter till Kambodja! Det är sådan befrielse att ha allt du äger i en ryggsäck och upptäcka världen!

Comments are closed.