I större delen av mitt liv har jag haft en gnagande känsla av nyfikenhet på världen. Känslan av att vara på väg någonstans, ett rus av lycka som strålar genom kroppen när man inte vet vad som kommer härnäst.
Jag hade läst tre terminer i kostvetenskap på universitetet och gillade verkligen studielivet, men någonstans fanns känslan av nyfikenhet på världen som växte sig starkare. Jag kände att jag hade fallit för samhällets tillverkade mall för hur man ska leva för att få en säkrad och trygg framtid. Mitt liv var så säkert det kunde bli med sparkonto, försäkringar, inkomst, lägenhet, rutiner och vardag. Detta fick mig att känna mig låst och jag kände att avståndet till den friheten jag sökte bara blev större. Jag kände att jag ville leva på riktigt.
Efter att ha volontärarbetat på ett yoga- och meditationsretreat förra sommaren, där jag träffade min pojkvän från Tasmanien, fick jag frågan om jag ville resa Australien runt i en campervan med honom. I december förra året bar det därför av till Tasmanien.
Efter att ha tillbringat tre månader på Tasmanien, där vi förberett inför resan, var det dags att packa vår campervan och ta den 10 timmar långa båtresan till fastlandet. Tanken var att vi från Melbourne skulle resa västerut längs med Great Ocean Road, en vacker kuststräcka från Melbourne. Här ligger förmodligen några av de bästa surfstränderna i Australien, varvat med grönskande eukalyptusskogar. Vårat mål var Kangaroo Island, en liten ö söder om Adelaide i South Australia,som drabbats väldigt hårt av skogsbränderna tidigare i år. Här skulle vi, genom en volontärorganisation, hjälpa till med återuppbyggandet av det som förstörts.
LÄS MER: ”Jag jobbar inte – jag simmar med fiskar hela vintern” >>
Vi hann resa i tre dagar innan coronaviruset bröt ut på riktigt. Vi försökte hålla oss uppdaterade men insåg att det bara blev värre. Vi anlände till ön och körde igenom skogar som brunnit ned. Alla träd vi körde förbi var totalsvarta, men samtidigt täcktes dem av nya grenar med gröna blad överallt. Detta var bara några få månader efter bränderna. Det var häftigt att se hur fort naturen börjar återhämta sig själv.
Vi fick reda på att volontärcentret inte längre tog emot nya personer och vi var tvungna att tänka om. Vid det här laget hade läget bara blivit värre och Australien hade börjat stänga ned gränserna till flera stater. När vi såg att alla naturreservat och campingar börjat stänga bestämde vi oss för att det bästa var att åka till min pojkväns faster i Wangaratta för att stanna där ett tag. Wangaratta är en småstad som ligger ganska isolerad i norra Victoria. Det var en stressfylld 15 timmar lång resa då vi var oroliga att de skulle stänga gränsen mellan staterna, men efter att vi anlänt försökte vi sätta oss in i allt som skett och se vilka möjligheter vi hade. Efter att ha blivit underhållna med livshistorier och bortskämda med mat och diverse bakverk i tre veckor, hittade vi ett ställe i Jervis Bay, på östkusten i New South Wales.
LÄS MER: Häftig vandring på Franz Josefs glaciär >>
En gård som vanligtvis anordnar bröllop, men som var stängd för tillfället. Ägarna passade därför på att renovera och rusta upp och erbjöd backpackers boende mot några timmars jobb om dagen. Vi kände att vi inte hade så mycket att förlora på att testa så vi bestämde oss för att åka dit.
Även om våra resplaner ändrats helt och hållet så har det varit en lärdom. Det har krävts mer tålamod och kreativitet för att komma på lösningar när vi är väldigt begränsade i vårt resande och vad som är tillåtet att göra. Jervis Bay är otroligt vackert och vi har kunnat utforska naturen här. Vi arbetar tre timmar om dagen med olika renoveringsprojekt och har en dag ledigt per vecka. Vi hade inte kunnat hitta ett bättre ställe under denna märkliga tid. Här har vi kunnat koppla bort stress, vara i naturen och fokusera på att leva i nuet. Även om motgångar ofta och är jobbiga och medför svårigheter, går det inte att undgå att det förmodligen är då vi lär oss mest om oss själva och livet.
