Nora Hattar: Om kärleken till att resa och kärleken till kärlek 

5668

Jag är från en liten smålänsk stad. När jag var yngre ägnade jag mig åt ridning, dans och umgicks med mina vänner och min dåvarande pojkvän. Jag rörde mig i ett mönster och levde i en småstadsbubbla. Jag har alltid varit hon den blyga. Hon som alltid stod i bakgrunden, som inte tog så mycket plats. Hon som inte ville involvera sig i allt drama. Istället spenderade jag rasterna i skolan ensam vid skåpet. Det var liksom så livet såg ut, för i min stad får en inte riktigt sticka ut, inte gå utanför ramarna. Men jag var ändå ganska nöjd, jag visste ju ingenting annat.

Jag flyttade till Norge efter studenten som många andra. Slet otaliga timmar i en fabrik och åt snabbnudlar till middag. Tjänade ihop pengar till en resa som jag kanske inte egentligen alls var särskilt sugen på och jag var så himla nervös. Hur skulle jag klara av att resa i flera månader? Jag kunde ju knappt bo i Norge utan att ha sån extrem hemlängtan. Hur skulle jag klara mig utan min pojkvän? Och framför allt, hur skulle jag klara av att prata engelska. Språket jag helst inte pratade för att jag skämdes så. Men en dag bar det av, med Mexico som första stopp. Redan dag ett var jag frälst. Dagar blev till veckor som blev till månader. Salt i håret och sand mellan tårna blev vardag, likaså svettiga nattbussar, osköna hostelsängar och myggbett. Jag såg länder som jag bara drömt om. Jag blev helt kär i livet som backpacker, så pass kär att jag till och med förlängde resan med en månad. Jag kände någonting som jag aldrig riktigt känt förut: ren och skär lycka.

739951_10152032473898912_1659546118_o 284786_10151457586701663_1678942015_n

Jag kom hem lagom till min 20-årsdag, fylld av liv, lust och längtan efter mer. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna komma hem till en vardag i Sverige igen och följa ett mönster. Redan efter några dagar på hemmaplan började längtan att få komma iväg riva i mig. Jag ville bara ha mer. Någonting hade väckts i mig och jag hade en känsla av att det inte skulle stilla sig om jag inte fick se mer av världen.

Den sommaren dog kärleken till min första pojkvän ut. Det var sorgligt och smärtsamt, som alltid när hjärtan brister. Men jag tröstade mig själv med att snart skulle jag få göra det som gjorde mig som mest lycklig igen. Jag skulle få packa ner mitt liv i en ryggsäck för att stilla mitt begär av äventyr. Framför mig väntade några månader av tågluffande i Europa och jag kunde knappt vänta.

Under den resan upptäckte jag fantastiska städer och mötte inspirerande människor. Jag sög i mig alla intryck och kände lyckan enda ut i fingertopparna. Resan närmade sig sitt slut och även fast det var tråkigt så var jag ändå ganska lugn, jag hade nämligen redan bokat min nästa resa. För jag visste, att om jag kom tillbaka till Sverige utan en annan resa inplanerad så skulle jag gå sönder. Min kropp längtade efter så mycket mer. Den längtade efter äventyr, efter något större, något som inte var så kontrollerat och planerat. Den längtade bort från normer och bort från att inte sticka ut, bort från ekorrhjulet.

                                67011_10151944524281663_681406513_n

Sydamerika blev det den gången och det var lika fantastiskt som jag hade förväntat mig. Jag såg regnskogar och vulkaner, lät solen göra mitt skinn mörkare och mitt hår ljusare. Någonstans mellan höjdsjuka, djungelvandringar och surflektioner växte drömmen om Australien fram. Jag var inte färdig med världen. Jag ville se mer. Jag behövde mer av den där lyckan som uppfyllde mig när jag fick vara på resande fot. Men samtidigt kände jag någon slags panik växa inom mig. Paniken om att det kanske faktiskt var dags att ”ta tag i mitt liv”. Att sluta upptäcka världen och istället skaffa mig en universitetsutbildning. Att bli ”seriös”. Men jag ville inte, jag kunde inte. Tanken på ett liv i Sverige gav mig mer panik än paniken över att det kanske faktiskt var dags att börja bli seriös.

1622097_10152178560042836_1432035671_n

1962611_10152179416848468_232826006_n  1902783_10152179419558468_104680528_n

Framför mig väntade sju månader hemma i Småland. Sju månader då jag i princip jobbade 10 timmar varje dag för att tjäna ihop tillräckligt med pengar. Sju månader av att konstant längta bort, drömma iväg. Jag kom på mig själv med att tänka att jag ibland önskade att jag kunde vara som alla andra. Att jag också kunde trivas hemma, att jag med kunde känna mig nöjd efter de resor jag gjort och börja studera. Att jag också kunde få passa in.

Efter sju månader hemma var det äntligen dags för Australien. Tillsammans med en av mina närmaste vänner upptäckte vi fantastiska Melbourne, skaffade lägenhet, jobb och nya vänner. Och så blev jag kär igen. Det var en sån där enkel kärlek som bara händer utan att någonting är komplicerat. Han hade den vackraste brittiska accenten och jag bar en röd klänning den kvällen vi träffades. Tillsammans upptäckte vi Australien och jag var smärtsamt lycklig.

11121753_10153255760321663_8306410465261364888_n

12187695_10153746202451663_8561425088168690687_n

Men så kom dagen då allt tog slut, dagen då han kände känslan att det var dags att börja ”passa in” och att bli ”seriös”. Han flyttade hem till England och lämnade mig bakom. Jag minns hur jag satt där, med ryggen mot dörren han precis gått ut igenom, med ansiktet begravt i händerna och skrek tysta skrik för att försöka få smärtan inom mig att försvinna. Ingen av oss ville att det skulle ta slut, men vi intalade oss att det kanske var bäst så. Kärlek som tar slut är sorgligt, men kärlek som tar slut för att den måste, och inte för att man vill, är hemsk. Just då ville jag inte längre resa, ingenting var längre kul. Efter några veckor gav jag upp och åkte hem.

Jag kom tillbaka till Sverige med hjärtat i bitar. Trodde att tryggheten i att vara hemma i dem småländska skogarna skulle läka såren. Men oj, så fel jag hade. Även fast hjärtat blödde så rev längtan i att få komma iväg i mig igen. Men jag var rädd och ensam och allt jag ville var att åka tillbaka till min trygga punkt i Melbourne. Men där visste jag att han skulle vara, han med den vackra brittiska accenten som hade fått mitt hjärta att gå itu. Han hade flyttat tillbaka och gjort Melbourne till ett minfält som jag bara inte kunde åka till.

Efter några veckor fyllda med fejkade leenden, tysta skrik i kudden och rödsvullna ögon tog jag tag i mig själv. Jag visste att den småländska skogen aldrig skulle få mig hel, jag visste vad min kropp skrek efter. Den skrek efter äventyr. Så jag tog ett djupt andetag, ansökte till flertalet skolor i Sydney. Kom in. Ansökte om visum och bokade flygbiljett.

Inom två veckor hade jag packat ner mitt liv i en ryggsäck och flyttat till staden med dem fantastiska stränderna och det konstiga operahuset. Aldrig har jag varit så rädd och känt mig så ensam. Jag hade ju tejpat ihop mig själv och flyttat till en stad jag inte alls kände till och där jag i princip inte kände en enda människa. Men mina 14 månader i Syndey har kommit att bli bland det bästa jag har gjort för mig själv. Jag växte och jag utvecklades. Jag lade alla hjärnspöken bakom mig och började på en ny kula. Och jag kom på mig själv en solig morgon när jag promenerade på Elizabeth Street mellan Martin Place och Circular Quay att jag log. Jag var så otroligt lycklig. Den sortens lycka som liksom får en att bubbla.

15253491_10154801436436663_449979481259642698_n

För vad lagar man egentligen när hjärtat är trasigt men själen är hungrig? Så många gånger som tanken har slagit mig, att ibland kanske mina resor förstört för mig och kärleken. Så många gånger som vetskapen om att man snart ska åka vidare har stoppat mig från att satsa, för att säga hur jag känner. Men i efterhand har jag insett att det är dumt att ångra någonting man inte gjorde. Jag har alltid trott på kärleken, jag är vad man brukar kalla en ”sucker for love”. Och jag tror, att om det är meningen att man ska vara tillsammans, så finns det alltid ett sätt, oberoende av distans, språk och kultur. Min själ är hungrig efter att få resa. Och att få resa har alltid gjort mig så oändligt lycklig. En känsla svår att beskriva, en känsla av ren och skär frihet. Och om jag har lärt mig, att om jag får stilla min själs hunger med äventyr, så läker hjärtat så småningom också.

Jag har ramlat gator fram, låtit främlingar kyssa mina läppar. Jag har upptäckt Machu Picchu i Peru, Den försvunna staden i Colombia, Ayers Rock i Australien, Alperna i Italien, sett soluppgången från Mount Batur i Indonesien och upptäckt saltöknen i Bolivia. Jag har spenderat otaliga timmar på bussar, tåg, båtar och flyg. Jag har lämnat personer bakom mig, medan nya äventyr väntat framför mig. Jag har dansat bort natten på salsaklubbar på Kuba, jag har bestigit vulkaner i Guatemala, upptäckt Amazonas i Ecuador och druckit litervis med öl på Oktoberfest i Tyskland. Jag har dansat i regn, sovit under bar himmel, korsat kontinenter på en segelbåt och paddlat kanot i solnedgången.

10001376_10152301114707836_1244666868_n

734434_10152288739177836_542737914_n 1621937_10152179410278468_298710855_n

Jag har lärt mig saker på mina resor som ingen skola någonsin skulle kunna lära mig. Jag har lärt mig att hjärtan läker, att det är okej att inte trivas i ekorrhjulet, jag har lärt mig språk, fått insikt för andra kulturer, lärt mig självrespekt och att tro på mig själv. Jag har förstått vad som är viktigt för mig, vad jag har för värderingar, hur jag väljer att se på världen. Framförallt har jag lärt mig, att kärlek och resa går hand i hand. För att om jag är lycklig där jag är, så kommer lyckan hitta mig.

12185571_10153746212246663_3729451548432660724_o

nora_byline

SHARE

3 COMMENTS

  1. Tack, framförallt för denna mening:
    ”För att om jag är lycklig där jag är, så kommer lyckan hitta mig.”
    Den är helt underbar ?

Comments are closed.