Sara Hofgren: Oansvarig, arbetsskygg och egoistisk? Nej!

2886

Att tänka i lite friare banor när det gäller förskola och skola i Sverige är som att svära i kyrkan, man trampar helt enkelt inte in på så helig mark ostraffat och funderar man ens över alternativ till det traditionella får man vara beredd på att bli beskylld för än det ena än det andra. Några av de vanligaste föreställningarna man får vara beredd på att möta är att man är oansvarig, arbetsskygg och egoistisk. Ibland är det lätt att bara vifta bort sådana anklagelser, men ibland sårar de verkligen och det känns jobbigt att ständigt vara ifrågasatt och behöva stå i försvarsställning. Därför vill jag ge min syn på saken och dela några tankar om varför jag tycker att man varken är det ena eller andra bara för at man väljer annorlunda.

Jag har aldrig hemskolat mina barn i den bemärkelsen att de varit i skolåldern utan att gå i traditionell skola. Ännu. Alla mina barn går i skola och trivs på det hela taget rätt bra med det, de har fina kompisar och lärare, klarar av det som förväntas av dem och det finns ingen anledning att kasta sig huvudstupa i panik in i något annat. Så jag kan egentligen inte uttala mig om hur det är att vara en riktig hemskolare. Jag kan inte gå i god för att det fungerar eller säga så mycket om vilket mothugg man får möta som. Eller skulle få möta om det var möjligt att hemskola här.

Men i egenskap av hemmaförälder kan jag tala. Som en udda fågel som valt att ”hemskola” istället för att ”förskola” mina barn när de varit små har jag en hel del att berätta om vad man kan vara beredd på att möta och bemöta om man funderar på att välja bort förskola.

Vi kan börja med att man som hemmaförälder är oansvarig.

Det är väl allmänt känt numera hur viktiga de första åren i livet är, hur både hjärnan och kroppen fullkomligt exploderar i utveckling och hur det lilla barnet gör nya erövringar och suger åt sig kunskaper som genom ett öppet fönster. Tar man inte vara på den här tiden så blir det mycket svårare sen, fönstret stängs, man får gå omvägar och en del kanske till och med går förlorat för alltid. Att då inte lämna över sitt lilla barn till de högskoleutbildade proffsen i förskolan är något som i mångas ögon verkar väldigt oansvarigt.

Inte i mina. Jag förstår hur viktiga de här åren är, jag inser att det som händer nu kan komma att påverka resten av mitt barns liv, jag ser all potential som finns i den här lilla människan och vilket enormt ansvar det är att ge henne chansen att utvecklas optimalt. Men jag ser ingenting som hindrar mig från att ta vara på den här tiden utanför förskolans värld. Jag ser ingenting som förskolan skulle kunna ge som jag inte kan ge eller hitta på annat håll. Det är ett stort ansvar, men ett ansvar jag är villig att ta. Det är ett ansvar jag med glädje tackade ja till i samma stund som jag välkomnade mitt lilla barn till jorden och jag varken vill eller anser mig ha rätt att lämpa över det på någon annan. Jag har så svårt att se det oansvariga här. I mina ögon är det något ansvarsfullt att vilja ta det fullt ut.

Inte är det mindre värt att öva multiplikationstabeller för att man gör det hemma vid köksbordet...
Förståelsen för matematik blir inte mindre för att man lär sig och övar hemma vid köksbordet eller ute på gräsmattan istället för i skolan eller förskolan…

IMG_7203-1-819x1024

Eller att upplevelserna blir sämre för att man gör dem tillsammans som familj eller med vänner.
Att utforska och experimentera är minst lika roligt på egen hand eller med familj och vänner. Upplevelsen och lärandet blir inte mindre för att det inte alltid sker i en grupp på tjugo, trettio personer.

Det här leder vidare in på tankarna att man skulle vara arbetsskygg.

Det är underbart kreativt, roligt, utmanande och stimulerande att få vara sina barn så nära, men att ha det fulla ansvaret för sina barn är inget latmansgöra. Inte för att det måste vara så krångligt och avancerat som många verkar tro, med tanke på den gränslösa tilltron till vad förskolan kan åstadkomma, men det kräver desto mer engagemang, tid, påhittighet, energi, vilja, tålamod, handlingskraft och närvaro både fysiskt och mentalt, för att ordna en vardag som är meningsfull och utvecklande på samma gång som den fungerar harmoniskt med många olika viljor och behov att ta hänsyn till. Hemmalivet sköter inte sig självt, det är inte alltid en dans på rosor och definitivt inte något för den som vill ligga på sofflocket. Den som väntar sig det kommer förmodligen att bli väldigt frustrerad och irriterad över vad som faktiskt krävs.

En liten lustig detalj är alla de som, rakt på sak eller lite finare mellan raderna, fäller kommentarer om att man väl i själva verket är hemma med barnen mest för att slippa jobba eller att man har det för bra när man bara går hemma, och i nästa andetag uttrycker sin egen lättnad över att äntligen får lämna på förskolan igen efter en slitig helg eller ledighet. Barnen är nämligen så krävande och behöver så mycket stimulans…  Det tycker jag säger en del om en sorglig och skev bild av föräldraskapet som något man ägnar sig åt när man har lite tid över, för övrigt finns det alltid någon annan som kan ta hand om det, och att ansvara för att barnen utvecklas och mår bra är bara värt något så länge det inte är sina egna man har hand om.

Egentligen tror jag att alla som någon gång provat på att ha barn tjugofyra timmar om dygnet vet att det inte direkt är vilsamt, och i egenskap av hemmamamma kan jag uppriktigt säga att jag inte är arbetsskygg. Jag arbetar hela tiden. Med stor glädje och behållning. Det ger mening åt mitt liv!

Och jag vet inte om det är just det här, att det är något som ger verklig mening åt livet, som grundar för tanken att man också är egoistisk.

Det finns en stark föreställning om att det skulle vara synd om barn som inte får gå på förskola, att de skulle missa möjligheten att få vänner, bli självständiga och sociala, att de inte skulle lära sig och utvecklas lika mycket som andra, och att enda anledningen till att man som förälder berövar sina barn allt det här är ren och skär egoism. Att det bara är med tanke på sig själv som man håller barnen tillbaka, vägrar släppa taget, klippa navelsträngen och vaggar in sig i tron att man som förälder är allt ens barn behöver.

Jag måste visserligen erkänna att det är en ordentlig ego-boost för mig att själv få vara den som ser barnen göra framsteg, lära sig nytt och ta för sig av livet, och samtidigt veta att det här har vi gjort tillsammans, ingen annan kan ta åt sig äran eller behöver stå till svars för deras uppfostran och utveckling. Det är en skön känsla att få stå för det själv. Det ger mig oändligt mycket glädje att få dela livet med dem och vara en verklig del av deras vardag och jag får bära med mig känslan att jag gör något som är viktigt på riktigt.

Men inte ens en sådan ego-boost skulle räcka i längden. Den stora drivkraften och motivationen är när jag ser att det är bra för mina barn. Jag ser att de mår bra av ett lugnare tempo, av mer frihet, av varandra, av mig, av att få ta del av den verkliga världen, vardagen, livet och människorna omkring, av att kunna springa runt, pröva sina vingar i alldeles egen takt, få vara sig själva, ägna sig åt sina intressen och följa sina infall, lära och utvecklas när just deras fönster står på vid gavel. Jag ser att de lever ett liv rikt på upplevelser och har trygga relationer till massor av människor i alla åldrar och många olika sammanhang, och med facit i hand kan jag också se att de lärt sig och fått med sig allt de behöver för att klara av skolan på ett bra sätt.

Inte blir man osocial av att umgås med vänner i alla åldrar och olika sammanhang.
Att vara hemmabarn eller att hemskolas innebär inte att man sitter instängd hemma för sig själv! Tvärtom. Utan att vara begränsad av ett klassrum eller en skolgård är hela världen en lekplats och en plattform för att utvecklas på alla områden. Vänner finns överallt och hela tiden uppstår situationer där man får öva på att samarbeta och fungera tillsammans med andra människor i alla åldrar och olika sammanhang.

Det finns inget mer tillfredställande för en mamma eller pappa än att se sina barn må bra och utvecklas, och några kanske vill några ändå dra parallellen till egoism där, men för mig är det bara precis så det ska vara. Det är något som ligger djupt bevarat i föräldraskapets och kärlekens natur, och gör det till den alldeles speciella relation det är.

Det handlar inte heller om att vilja verka bättre än alla andra och söka bekräftelse genom att vara ”duktiga” mamman eller pappan. Tvärtemot. Hela poängen är ju att det här är något varje förälder kan göra om bara viljan att lägga sin tid och kraft, själ och hjärta, på barnen finns där!

Till dig som kanske står här med en längtan att leva livet här och nu tillsammans med dina små barn, men mothugg och förebråelser får dig att tveka, skulle jag vilja säga: du är varken oansvarig, arbetsskygg eller egoistisk och antagligen inget annat av det du blir beskylld för att vara heller! Nu tar vi och smular sönder de där förebråelserna, låter dem lösas upp i sina beståndsdelar och flyga all världens väg med vinden så att ingen någonsin behöver bry sig om dem mer. Och lyssnar på hjärtat istället!

Vill du hitta fler som väljer eller önskar mer tid för barnen kan du klicka in på Hemmaföräldrar nätverk eller gå med i FB-gruppen, där finns stöd, tips och uppmuntran kring valet att vara hemma tillsammans.

Till mig själv, och kanske en och annan till, som står här med lite äldre barn och funderar på fortsättningen skulle jag vilja ställa frågan: är det inte precis samma visa som spelas upp igen? Jag tycker att jag möter exakt samma argument till varför hemskolning inte ens är att tänka på – barnen kommer inte att lära sig något, de kommer att bli osjälvständiga, ensamma, osociala, och det är bara för att jag är egoistisk och inte vill jobba som jag ens tänker tanken att vi skulle sköta skolan själva.

Antagligen helt fel tänker jag, det har ju gått bra hittills, ingenting av det jag blivit varnad för genom åren har visat sig stämma, människors farhågor har varit obefogade, så varför skulle det vara annorlunda nu? Varför skulle det inte fungera även i fortsättningen?

En som vet mycket mer om det här än vad jag gör är Caroline som skriver på Den andra resan och Prague worldschooling, vill du läsa mer om hemskolning, unschooling och worldschooling så klicka in där!

sara_bl

 

SHARE

4 COMMENTS

  1. Tack <3 Jag har tagit hand om mina barn själv hemma i 11år. Dina ord värmer. Dessutom är din text mycket välformulerad och tydlig. Kram

    • Åsa! Tack för dina fina ord, de värmer mig. Och fantastiskt att du fått så många år tillsammans med dina barn!
      Stor kram till dig 🙂

Comments are closed.