Patriks lista: Mina 10 häftigaste möten med djur

340

Jag fullkomligen älskar naturen och alla häftiga djur som lever på vår planet. För att sprida lite glädje och inspiration har jag idag listat mina bästa djurmöten. Det är svårt att göra en rättvis topplista, alla djurmöten är unika och speciella på sitt vis och egentligen borde jag inte rangordna dem. Men här är iallafall listan.

1. Snabbt möte med tiger i Nepals djungel

Jag sitter i en liten vinglig träkanot. Vi glider stilla fram på en stor flod i djungeln som heter Chitwan som ligger i södra Nepal på gränsen mot Indien. Vår guide Bishnu spanar och spanar längs flodkanten. Det går en timme. Det går två. Sen helt plötsligt säger han T-ordet.

”Tiger, tiger, tiger”, viskar Bishnu högt.

Han ställer sig upp i kanoten och jag kan se att han blir helt till sig.
– Ser ni trädet där, där det är röd jord, precis där. Den är där nere vid vattnet, fortsätter han.

Bishnu nästan skakar av iver. Jag tittar och letar med ögonen i den gröna röran av grenar och löv. Den är kanske 200 meter bort så det är svårt att se. Men tillslut ser jag den. Tigern har gått upp på flodbanken och bevakar oss. Den tittar rakt mot oss. Jag zoomar in med min kamera och det känns som vi har ögonkontakt. Tigern tittar rätt in i kameran. Allt är över på en minut. Sedan smyger den försiktigt in bland löven och försvinner.

Mötet med tigern är nummer ett på den här listan utan den minsta tvekan. Det är ovanligt att få syn på tiger och det var bara en sådan otroligt häftig känsla.

Läs hela reportaget om mötet med tigern här >>

borneo-3

2. Vilda orangutanger i Borneos trädtoppar

Även den här gången händer djurmötet när jag sitter i en kanot på en flod. Floden heter Kinabatangan och ringlar sig genom nordöstra Borneos djungel. Jag har spenderat natten i ett läger med enkla hyddor där jag somnade till djungelns alla läten. Kanoten lägger ut från bryggan i gryningen, tidigt, tidigt på morgonen. Vi spanar upp i trädtopparna och håller tummarna. Vi ser många fåglar som för ett himla liv när dagen i djungeln sakta kommer igång.

Sen ser vi den plötsligt, en orangutang säkert 30-40 meter uppe i en trädtopp. Där sitter den och mumsar på några frukter den burit med sig dit upp. Det är långt mellan oss och orangutangen vilket gör att den är helt obrydd av vår närvaro. Jag får använda full zoom på kameran för att få till en bild. Vi sitter i kanoten helt tysta och bara njuter av denna människolika varelse som fortsätter äta sin frukost som vilken annan dag som helst. Det var en kylig morgon, men hela jag blev varm av detta inifrån och ut.

Läs mer om saker att göra i Borneos djungel >>

3. Knölvals-mamman som hoppade högt

Året är 2015, jag är lärling på en av båtarna som dagligen åker ut till Stora barriärrevet. Jag är under utbildning för att bli dykguide. Under Augusti och September är det mycket aktivitet av valar i området, men ännu har jag inte fått uppleva något magiskt ögonblick.

Just den här dagen är båten fylld till bristningsgränsen. Efter en dryg halvtimme hör vi hur kapten Timmy släpper på gasen och låter båten tappa ordentligt i fart. Han har fått syn på något.

Jag och vår dykfotograf Joe står längst fram i fören. Snart ser vi vad kapten Timmy har sett – en liten knölval hoppar frenetiskt upp ur vattnet om och om igen. Det är en unge. Bredvid ungen ser vi att en större val blåser ut luft genom andningshålet då och då. Mamman.

Jag och Joe börjar rytmiskt att utropa en liten hejaramsa: ”Mummy jump, mummy jump, mummy jump”

Jag intalar mig själv att hon troligtvis inte kommer hoppa. Hon kommer bara glida runt majestätiskt och andas och låta ungen stå för leken. Men det är som hon vill bjuda hela båten på en show. För sen händer det.

Inte bara hoppar hon upp ur vattnet. Hon gör ett gigantiskt hopp. Hela kroppen lämnar vattnet. Hon gör samtidigt en spinn och vrider hela kroppen ett halvt varv för att sedan landa på ryggen. Jag skriker helt okontrollerat. Det gör nog alla andra också. Vartenda hårstrå på hela kroppen reser sig upp. Hela nacken skrynklar ihop sig av gåshud.

Bilden ovan är på exakt den valhonan vi såg från exakt den dagen. En av turisterna som stod bredvid mig tog bilden med sin kamera med zoomen.

Det är det häftigaste jag någonsin sett ett vattenlevande djur göra. Helt sjukt jäkla otroligt häftigt. Jag kan fortfarande komma ihåg exakt den där morgonen om jag blundar och tänker tillbaka.

Just denna valhaj är från ett annat tillfälle.

4. När jag såg min första valhaj

Jag tog mitt första dykcert med fyra dyk på Koh Tao i Thailand och gick sedan vidare till det som kallas för ”Advanced” direkt. Ytterligare fem dyk skulle klaras av. På det andra dyket i Advanced-kursen hände det. Jag fick se världens största fisk – valhajen – på mitt sjätte dyk någonsin. Såhär skrev jag i min dagbok hösten 2013:

Vi går ner till 10-15 meters djup och börjar sakta simma söderut längs revet. Plötsligt blir det lite mörkare. Något närmare ytan kastar en skugga över oss. En stor skugga. Vi vrider på nackarna och får se denna imponerande och stora valhaj komma glidandes. Vi börjar följa efter med kraftiga bensparkar, pulsen och andningen går upp och mycket av syret förbrukas. Men valhajen är för snabb och försvinner iväg.

Lyckliga och rusiga fortsätter vi vårt dyk och försöker se glädjen i att titta på clownfiskar och annat smått. Det är svårt. Vi kommer till revets södra spets och svänger höger för att runda det och simma norrut. Då kommer valhajen tillbaka från öppet vatten. Den simmar långsammare nu och fortsätter åt samma håll som oss. Det är en obeskrivlig känsla när vi får simma med valhajen i nära fyra minuter på väg norrut längs revet. Den känns om möjligt ännu större nu, vi är närmare och kan ta oss en ordentlig titt. Den är vitprickig på ryggen och följs av flera småfiskar som tar skydd under dess fenor och mage. Det känns som en evighet men efter ett tag försvinner den bortåt.

Jag var helt skakig när jag kom upp från det där dyket. Det är ett djurmöte jag definitivt aldrig kommer att glömma.

Läs mer om när jag först kom till Koh Tao och såg valhajen >>

Det här fotot lyckade jag ta med full zoom på kameran.

5. Leoparden i trädet i Tanzania

Under en resa i Tanzania tillsammans med min vän Stefan åkte vi på safari. Ungefär halva dagen har gått när vår guide och chaufför får ett anrop på komradion. Någon av de andra bilarna har lyckats hitta en leopard. Vår chaufför trycker lite extra på gaspedalen och stannar snart intill ett stort träd. Han pekar exalterat mot en av de större grenarna i den enorma trädkronan.

Det är svårt att se leoparden med blotta ögat, men efter lite sökande ser jag hur en av tassarna hänger ner på sidan. Med hjälp av zoomen på min kamera lyckas jag hitta hela kattdjuret och även urskilja nosen och ansiktet.

Där ligger den helt stilla och bara dåsar i skuggan. Några grenar längre ner i trädet ligger leopardens byte. Det är något antilop-liknande hovdjur. Ryggraden är avbruten och det är tydliga blodspår längs trädstammen. I en grenklyka sitter hela huvudet fastkilat. Leoparden har dödat sitt byte och sen släpat upp det i trädet. Otroligt häftigt att se om än lite makabert.

Bilden är på en helt annan sköldpadda än den jag simmade med.

6. Simtur med sköldpadda på Stora barriärrevet

Jag har simmat med många sköldpaddor och det är lika fantastiskt varje gång. Men just ett speciellt tillfälle kommer jag ihåg alldeles extra. Jag jobbade som snorkelguide på Stora barriärrevet. Just denna dag var snorkelgruppen liten och alla kände för att simma runt själva och upptäcka på egen hand. Jag behövde således inte guida någon utan kunde fokusera på att spana in korallrevet ordentligt. Det var lågvatten vilket gjorde att jag gled runt bara ett par decimeter över korallerna vid vissa tillfällen.

Från ingenstans kommer plötsligt en sköldpadda simmandes intill mig. Det är som att den vill ha sällskap och nästan stryker sig mot mina händer som jag håller helt stilla. Sedan glider vi runt där tillsammans och bara har det gött. Det var som att tiden stod stilla. Jag försökte vara supercool på utsidan men på insidan skrek jag som en tok av hysterisk glädje.

Läs om mer om mitt liv på Stora Barriärrevet här >>

7. När jag såg min första Manta-rocka

Under min allra första resa i Sydostasien hoppade jag på en båt som under fyra dagar tog mig och elva andra turister till Komodo. Huvudmålet var att få se Komodo-varanerna. Men med ett hyfsat färskt dykcertifikat på fickan stod självklart också dykning på dagordningen för mig. Komodo nationalpark är vida känd för sin fantastiska dykning, men också de starka strömmarna.

Dykguiden på båten ger mig instruktioner inför dyket. Han berättar att det kommer vara extremt strömt. Tanken är att vi ska glida med strömmen och bli upplockade på en annan plats. Men först ska vi se om vi kan få syn på några mantor. Han säger åt mig att jag ska hålla i något på botten och ligga där helt stilla.

Guidens sista ord: ”Försök se ut som en sten. Då kommer mantan över dig för att bli tvättat då den tror att det bor tvättfiskar vid stenen”.

Precis så blev det. Och jag trodde knappt mina ögon. Mantan gled bara centimeter över mig. Jag kommer aldrig glömma känslan. Mitt hjärta slog kvadrupel-volter av lycka.

8. Elefanterna i Tanzania

Under samma safari som vi fick se leoparden i trädet fick vi givetvis också se en hel del andra djur. Både flodhästar, flamingos och giraffer, men tyvärr inga lejon. Men en av höjdpunkterna var när vi såg elefanter. Vi såg flera stora hjordar men också några ensamma hannar. Elefanten är ett så stort och tungt djur, de inger respekt. Och trots att de inte är så färgglada så är de ändå fantastiskt vackra. Jag tror jag knäppte flera hundra bilder med kameran enbart på elefanterna. De var lite överallt i nationalparken när vi åkte runt i safari-jeepen. Vid ett tillfälle fick vi stanna med bilen och vänta på att säkert över 50 elefanter skulle passera. Jag kommer aldrig glömma när vi kom upp på ett krön och sen började åka neråt i en dalgång. I hela dalgången gick det elefanter överallt. Det var både fullvuxna elefanter men också ungar. Det var en syn det kan jag säga.

9. Blå pingviner och Gulögda pingviner

”The little blue penguins” som de heter på engelska är världens minsta pingvin. De är ute hela dagarna och jagar fisk och kan ses lämna sina nästen på land tidigt i gryningen eller när de kommer tillbaka på kvällen i skydd av mörkret. Vi deltog på en guidad kvällstur på Otago-halvön på Nya Zeeland södra ö.

Det är otroligt fint skött. Vi står på en plattform utan möjlighet att komma ner på stranden. Lampor är riktade bort från stranden. De kastar ett svagt ljus så vi kan se pingvinerna, men guiden försäkrar oss om att det inte stör pingvinerna.

De är inte större än vad min underarm är lång. De är så otroligt söta när de kommer vaggandes upp för stranden. Det var speciellt.

Några dagar senare rör vi oss längre upp längs kusten, till en plats med en fyr som heter Katiki. Om vi har tur kan vi få syn på gulögda pingviner här. Vi slår oss ner på varsin sten med en kikare och väntar. Ju närmare skymningen desto större chans att få syn på dem när de kommer tillbaka till land efter sin dag till havs.

En timme passerar. Det börjar närma sig två. Vi har inte bråttom. De är verkligen inte lätta att se, där de kommer upp är också långt bort från där vi kan sitta och titta. För blotta ögat är de bara en liten vit prick i ett stort grönt område. Med hjälp av kikare kunde vi nätt och jämnt urskilja dem.

Det var mäktigt. Otroligt skygga djur som är svåra att få syn på.

Läs hela texten om mötet med pingvinerna här >>

Här har jag visserligen använt zoom på kameran. Men jag var närmare den här varanen än 10 meter.

10. Jag stod bara meter från Komodo-varaner

Komodovaranerna var något jag bara hört om på tv och läst i någon bok om världen. När jag den där dagen veckan före julafton 2013 satte min fot på ön Komodo i Indonesien kunde jag knappt tro att det var sant. ”Jag är här” tänkte jag.

Vid en liten byggnad som är ett besökscenter står tre guider och väntar på oss. Jag lägger märke till de långa käpparna med klykor i ändarna.

– Dem har vi för att hålla bort ödlorna när de blir för aggressiva, säger en av guiderna som heter Kalep.

Han skämtar förstås, tänker jag. Men jag sätter skrattet i halsen när han seriöst förklarar att det verkligen är så. Lätt skärrad sväljer jag och får syn på skylten bakom guiden. ”Keep to the group”.

– Vi vet aldrig var de är och är de hungriga kan de attackera människor. Det har hänt olyckor. Väldigt sällan, men det har hänt. De har många olika bakterier i munnen så biter dem dig blir du blodförgiftad och måste snabbt till läkare, förklarar Kalep.

Kalep guidar oss runt på både ön Komodo men också på närliggande ön Ringa där det också bor varaner. Vid ett tillfälle stannar Kalep och pekar. Jag hickar till när jag inser att vi bara står fem meter ifrån två stora monster. Väl kamouflerade ligger de nästan osynliga i den bruna jorden. På håll ser de ut som två murkna stockar. De är långt ifrån stockar. Jag kan ana deras tänder och en tudelad tunga hänger ut ur munnen på en av ödlorna. Jag tar ett steg framåt för att få en bra bild.

– Jag skulle inte göra sådär, säger Kalep och tittar på mig med sträng blick.

Något skräckslagen trippar jag tillbaka till tryggheten bakom honom och hans käpp. Vi betraktar just nu ett av planetens äldsta djur. De påminner mycket om hur vi tror dinosaurierna såg ut. De är muskulösa, deras skinn är hårt och brunspräckligt, klorna är enorma och käftarna ska vi inte tala om.

Den här dagen är för evigt lagrad i mitt minne. Läs hela reportaget om resan till Komodo här >>

Bubblare

Den här listan har varit oerhört svår att sätta ihop. Det finns så många häftiga djurmöten i mitt minne. Självklart måste jag presentera ”bubblarna”. De djurmöten som nästan kvalade in på topp 10. Djudmöten som jag heller aldrig kommer glömma.

Girafferna i Tanzania, den maffiga krokodilen som låg och dåsade längs floden i ”Daintree rainforest” norr om Cairns i Australien. Eller när vi gick på stranden i området ”The Catlins” i Nya Zeeland och fick ett personligt möte med sjölejon på nära håll. Jag kommer heller aldrig glömma när jag fick dyka i Indonesien med en ”Mola Mola” eller ”Klumpfisk” som det heter på svenska. Albatross-dagen i Nya Zeeland är också med i toppen, eller när vi simmade med världens minsta delfin. Och för all del den magnifika älgen vi nästan klev rakt in i när vi vandrade i svenska fjällen någonstans i vildmarken mellan Kebnekaise och Abisko. Sen kommer jag mycket väl ihåg ett möte med en bäver i en å i Katrineholm i Sörmland. Djuren finns överallt och hela tiden. Jag älskar dem och kommer alltid söka mig till att möta djur.

Vet ni vad som står allra högst upp på min lista över djur att se? Bergsgorillorna i Uganda.

SHARE

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here