Vandringen till Everest Base Camp – Del 2

242

Här är Del 2 om vandringen till Everest Base Camp. Del 1 kan du läsa här >>

Till Tengboche och vi får se Everest (Dag 6)

Från Namche svänger stigen in i nästa dalgång med kurs mot bergsmassivet med Everest och flera andra höga toppar. På förmiddagen ligger molnen tätt och vi kan inte se någonting av världens tak. Vi får dock se ett moln komma glidandes under oss för att i nästa sekund äta upp hela dalen och stigen vi går på. Helt plötsligt är vi mitt inne i molnet, det är en häftig upplevelse.

Den här dagen måste vi först gå ner en hel radda med höjdmeter för att sedan klättra upp igen. Anledningen? En bro vi måste korsa över floden längst ner i dalen. Vi flyger ner längs stigen i högt tempo. Innan vi påbörjar stigningen på andra sidan floden blir det lunchpaus. Redan vid 10.30, men det är för lång tid tills nästa restaurang så vi har inte mycket val.

”Riverside Restaurant” som är ett simpelt skjul erbjuder en enkel meny med pasta eller Dal Bhat. Vi tar en av varje och slevar i oss.

Eftermiddagen blir den tuffaste hittills. Med mängder av energi pinnar jag på uppför branten. Det skulle jag inte gjort. Inte långt senare går jag in i väggen. Varje steg är tungt. Andningen är jobbig och ett lätt illamående lägger sig som ett filter över hela mig. Men det är bara att borra ner huvudet och fortsätta. Ett steg i taget. Det går. För att jag har bestämt mig att det ska gå. Ingenting ska stoppa mig.

Munkklostret i Tengboche.

Vi kommer fram till vår lodge strax efter klockan 13. Det är jobbiga dagar, men åtminstone är tiden vi vandrar inte orimligt lång. På eftermiddagen blir vi belönade. Vi får se toppen ”Ama Dablan” i all sin prakt och med hakorna nere vid marken bevittnar vi hur molnen skingras och även Everest blir synligt (dock inte den absolut sista biten av toppen).

Efter middagen rundar vi av kvällen med en klassisk Vändtia med nyfunna vänner från England. Dåliga skämt och roliga historier från vandringsdagarna utbyts i hög frekvens. Det är något av det bästa med vandring, alla andra entusiaster en träffar längs leden.

Toppen Kangtega ligger precis bakom vårt boende i Tengboche. Foto: Patrik Enlund

Mot Dingboche och 4 000 meter (Dag 7-8)

Morgonen i Tengboche börjar på absolut bästa tänkbara vis. Klockan 05.30 vaknar jag av mig själv och drar undan gardinen i vårt fönster. Solen är påväg upp, himlen är klarblå och varenda bergstopp i dalen syns klart och tydligt. Snart når solens strålar världens högsta berg och skådespelet som utspelas framför mina ögon är något jag aldrig någonsin kommer glömma. Everests ”south face” täcks av solens guld-orangea strålar och bildar en tavla från en annan värld. Jag blir sittandes vid fönstret en lång stund och bara tittar. Intill Everest syns givetvis också Nuptse (7 864 meter) och världens fjärde högsta berg Lhotse (8 516 meter).

Soluppgång över världens högsta berg – Mount Everest. Foto: Patrik Enlund

Efteråt blir det frukost. Samma frukost som varje dag, havregrynsgröt med äppelbitar och kanel. Till det rostat bröd och äggröra. Vissa lodger lyckas bättre med gröten än andra. Ibland är den väldigt vattnig och ibland väldigt tjock.

Oavsett grötens kvalité blir den här dagen vår allra bästa dag vädermässigt. Solen gassar på en klarblå himmel och vi vandrar i t-shirts och shorts. Det är riktigt varmt och skönt och under i princip hela dagen har vi mäktiga toppen Ama Damblan framför oss. Det om något ger oss motivation.

Ama Dablam i bakgrunden.
Lhotse längst till höger ser ut att vara högre än Everest som precis sticker upp bakom bergskammen i mitten.
Ama Dablam.
Ama Dablan långt där borta.
Ju närmare massivet vi kommer, ju lägre ser Everest ut att bli då toppen gömmer sig bakom bergskammen. Här är sista glimpsen av Everest innan Base Camp.

När vi kommer upp mot den lilla byn Shomare är vi påväg att passera 4 000 meter. Här går jag fullständigt in i väggen. Det är med nöd och näppe jag klarar det fram till restaurangen där vi ska äta lunch. Jag mår illa och är så vidunderligt trött att jag knappt orkar prata. Jag sitter tyst under hela lunchen och har dessutom knappt någon aptit.

Från den djupaste delen av min kropp lyckas jag hitta energi att fortsätta efter lunch. Det är viljan som talar. Det blir bättre under eftermiddagen och sista biten mot Dingboche är jag återigen fylld av glädje och har mycket energi. Det är märkligt det där med hur kroppen fungerar.

Dingboche ligger riktigt vackert nedanför bergstopparna.

I Dingboche stannar vi i två nätter för att acklimatisera oss. Under den andra dagen gör vi en kortare dagsvandring upp till över 4 600 meter. Jag mår som en kung. Ingen huvudvärk, inget illamående och en mycket bra aptit. Jag mår oförskämt bra. En god natts sömn gjorde susen.

Vi gör en kort vandring från Dingboche upp till 4 600 meter och bevittnar utsikten över Ama Damblam (nu från en annan vinkel). Foto: Sean Allston
Ama Dablam från höjden ovanför Dingboche.

Till Lobuche – Snöfall och mäktig utsikt (Dag 9)

Under natten faller snön. Och inte så lite heller, på morgonen är hela dalen vit. Det inger en riktig julkänsla, speciellt när vi hör bjällrorna från mulåsnor och jakar på stigen. Jag kan inte låta bli att nynna på Bjällerklang.

Det är inte helt klart på himlen även om vi kan se några höga snötäckta toppar. Trots det är det enligt mig den bästa dagen. Det är så oerhört mysigt att vandra i ett snölandskap. Snön är dessutom sådär perfekt kramig att vi lyckas bygga en liten snögubbe.

Ama Dablan reser sig mäktigt ovanför ett snöigt landskap. Foto: Sean Allston
Lobuche Peak.
Vår guide Padam.

Framåt eftermiddagen tittar solen fram och så även bergstopparna. Efter lunch vandrar vi upp i den sista dalen mot Everest och Base Camp. På andra sidan en stor grusvall breder Khumbu-glaciären ut sig. Vi kan inte se den från stigen, men bara vetskapen om att den är där får nackhåren att resa sig. Den kommer ju ursprungligen hela vägen från Everest. Uppifrån isfallet.

Vi passerar en minnesplats för förolyckade bergsbestigare. Här har minnesstenar och rösen rests för de som avlidit uppe på Everest och andra berg i regionen. Jag hittar stenarna för Rob Hall och Scott Fischer som dog i katastrofen 1996 och som blev uppmärksammade i filmen ”Everest” från 2015.

Sean beundrar utsikten från minnesplatsen. Foto: Patrik Enlund

Vi stannar ett bra tag vid minnesplatsen och sänder våra tankar till de avlidna. Att utsikten härifrån är fantastiskt gör ju inte stunden sämre.

Sista biten upp till den lilla byn Lobuche är en långsam mördare. Dalgången ser riktigt platt och enkel ut, men den lutar mer än vad den ser ut och känns som. Sista biten är tuff. Jag tittar på stigen och den ser verkligen platt ut, men orken att ta mig fram är som bortblåst. När vi kommer tillbaka några dagar senare frågar vi oss själva hur vi kunde tro att den här biten var platt, med nya ögon ser vi hur mycket det egentligen lutar.

Jag är sliten som attans den här eftermiddagen. Vi är nu på 4 940 meter över havet. I den pyttelilla byn finns dock en räddare – ett ”german bakery”. Kladdkakan de serverar tillsammans med varm choklad är gudomligt god. Varje tugga är en dröm på såhär hög höjd och nästan smälter i munnen.

Mäktiga Khumbu-glaciären.

Everest Base Camp – vi klarade det! (Dag 10)

Dagen med stort D är här. Vi ska till Base Camp. Jag vaknar och mår riktigt bra. Ingen huvudvärk och helt okej aptit. Jag är uppriktigt förvånad då jag trodde höjden skulle påverka mig mycket mer. Vid samma höjd på Kilimanjaro för några år sedan mådde jag mycket sämre.

För min kompis och vandringskompanjon Sean börjar morgonen inte lika bra. Efter att ha hinkat i sig nästan en liter iskallt vatten kommer allt upp igen. Höjdsjuka? Eller bara kroppen som vägrar ta emot något som har en så pass låg temperatur. Det verkar vara det sistnämnda eftersom han sedan mår bättre.

Vid halv åtta är vi ute på leden. Nu jäklar händer det. Vår sista dag av vandring innan vi kan säga att vi klarat vårt mål.

Den här dagen vandrar vi uppe på åsen. Vi kan se ner på Khumbu-glaciären som ligger som en lång orm i dalgången. Vi ser djupa glaciärsprickor och höga istorn långt där nere. Häftigt värre.

På vägen till Base Camp får vi fina utsikter. Foto: Sean Allston

Efter dryga tre timmars vandring är vi framme i Gorak Shep. Halvvägs tills Base Camp. Gorak Shep är en samling lodger för oss vandrare, ingenting annat. Här äter vi lunch och lämnar våra väskor, vi ska komma tillbaka hit efter Base Camp. Jag petar bara i maten. Jag kan inte med att äta nepalesiskt och har beställt pasta med tomatsås. Jag får i mig några pastabitar. Vår guide Padam insisterar också att jag ska äta vitlökssoppa. Det ska vara bra rent generellt mot symptom på höjdsjuka. Jag får bara i mig några skedar.

Efter lunch börjar det snöa. Riktigt ymnigt. Och där knegar vi på. Biten upp till Base Camp från Gorak Shep är ingen brant backe. Det är relativt platt jämfört med vad vi gått igenom tidigare dagar. Men det tufft är ändå.

Här står jag framför Khumbu-glaciären och isfallet. Vi kan även se Base Camp långt där borta.

Efter många steg, stånk, stön och dåliga skämt kan vi tillslut skymta en samling tält intill Khumbu-glaciären. Hjärtat gör kullerbyttor och mitt leende sträcker sig från öra till öra. Målet är inom synhåll.

Aptiten är visserligen borta och en lätt huvudvärk har etsat sig fast i sidan på huvudet. Men ingenting kan få mig att sluta le. Steg för steg närmar vi oss sakta Mount Everest Base Camp. 5 364 meter över havet.

Det är inte vardagsrummet med en kopp te under en mysig filt framför en bra film. Det är ren smärta. Det är plågsamt. En fråga ploppar upp i huvudet: ”Varför gör jag det här?”.

Svaret kommer direkt och är det som ger mig bränsle att fortsätta. Det är känslan att fullfölja en dröm. Känslan att nå ett mål. Känslan att bestiga ett berg av egen kraft, till fots, med min egen kropp, min egen energi och mina egna steg.

Samtidigt som det är smärta och plågsamt är det alldeles, alldeles underbart. När jag kommer fram till stenröset som markerar vår ankomst till Base Camp faller jag ner på knä, sträcker armarna rakt upp i luften och vrålar ”YEEEEEEEES” ända ifrån tårna och rakt ut. Som ett meddelande till hela världen – tala inte om för mig att något är omöjligt.

Allt är möjligt. Precis allting. Om du bara vill det tillräckligt mycket. Det finns inget mer att säga, mitt YES förklarar allt.

Dream Big – Live Big!
Vi tog ett gruppfoto i Base Camp med några av dem vi mötte längs vägen.

Vi stannar i Base Camp en bra stund. Jag står som fastnålad och tittar på isfallet. Det första riktiga hindret för dem som ska bestiga Everest. Isfallet är långt, högt, skräckinjagande men också så jäkla coolt.

Av Everest kan vi dock inte se ett spår i det ymniga snöfallet. Men det spelar ingen roll. Ett livsmål och en dröm har precis blivit sann.

Jag lovade ju att stå på händer och sjunga en sång. Det gjorde jag också, med lite hjälp av vår guide Padam. Sean hade lovat sin kompis att göra en burpee vilket han också klarar av med bravur.

Kala Patthar – utsikt över världens tak (Dag 11)

Alarmet går igång. Klockan visar 04.00. Jag tar på mig kläderna och går ut för att se om det är klart på himlen. Jag ser stjärnorna och det avgör saken – vi börjar vandra mot toppen av Kala Patthar med sina 5 545 meter. Tanken är att avnjuta soluppgången där uppe. Kala Patthar ligger inte långt från Base Camp med utsikt över Everest och alla de andra höga topparna.

Mount Everest på vägen upp till toppen av Kala Patthar. Foto: Patrik Enlund

Vi knatar på och efter två timmar har vi en bra bit kvar, men solen är påväg upp. Vi stannar till för foton och vätskepaus. Mount Everest tronar över oss med toppen helt synlig där uppe. Världens högsta punkt. Det känns helt sjukt att stå där och se Everest så nära. Bara tre tusen meter högre än var vi befinner oss.

Den sista biten upp till toppen av Kala Patthar är det jobbigaste under hela veckan. Varje steg är en plåga. Var tionde steg kräver minst 30 sekunders vila. Nu verkligen känns det att jag pressar kroppen till dess yttersta förmåga. Nu jobbar varenda cell på gränsen till dess kapacitet. Men det finns en kroppsdel som inte tröttnat – hjärnan. Den säger till hela kroppsmaskinen att fortsätta. Jag bara ska upp – där finns det inget tvivel.

Med bara fem ynka steg kvar till den där stenen där jag får sitta ner får jag en kexbit stucken i handen av en annan vandrar påväg ner. Han ser det plågsamma uttrycket jag har i ansiktet och säger snällt att jag ska ta den.

Jag mumlar tack och trycker in den i munnen och tar de sista fem stegen i ett språng innan jag faller ihop som en gammal hösäck på den där stenen. Efter en stunds vila tittar jag upp. Everest har försvunnit in i ett moln, men ändå, vilken utsikt. Det är svårslaget.

Hela vägen ner på tre dagar (Dag 11-12-13)

Vägen ner går fort. Redan samma dag som vi bestigit Kala Patthar går vi ner närmare 1 000 höjdmeter. Vi blir höga på syre. Våra kroppar har acklimatiserats till syrefattigare luft och här nere är O2 som rena drogen. Energin är tillbaka. Andra dagen går tillbaka till Namche Bazaar. Hela dagen är himlen blå och solen lyser på toppen av Everest som så ståtligt står där borta i horisonten bakom Nuptse och Lhotse. Vi får en hel dag att säga hejdå till världens högsta berg.

På vägen ner tar jag den här fina bilden av en jak framför Ama Dablam.

Kvällen i Namche Bazaar går i firandets tecken. Det blir ett par öl och några omgångar biljard på världens högsta irländska pub. Nästa är vår sista dag av vandring tillbaka till Lukla. Dagen nerför Namche Hill och genom den grönskande dalen blir sista kapitlet för det här äventyret.

Nu längtar jag redan efter nästa.

SHARE

1 COMMENT

Comments are closed.