Johanna: ”Vem är jag? Egentligen?”

1205

Hej alla läsare! Till att börja med är jag jätteglad att jag har fått möjligheten att skriva här och jag är jätteglad – på riktigt jätteglad – att just du har hittat hit. Jag hoppas att jag kan inspirera dig till att tänka nytt, tänka hållbart och att våga utveckla din kreativitet och kanske hitta just din grej här i livet (alla har något, de flesta har bara inte hittat den än och jag letar nog fortfarande, även om det känns att jag är på väg åt rätt håll).

img_20151006_152702_375

Men vem är jag? Tjaa, jag strävar efter att kunna lite om nästan allt men att presentera mig själv har jag alltid tyckt var svårt. När jag får frågan brukar blicken vandra bort mot horisonten och jag försvinner i den existentiella frågeställningen ”Vem fasen är jag egentligen och vad gör jag här? Vad är mitt innersta väsen? Varför blev jag som jag blev? Ser andra mig på samma sätt som jag ser mig själv?”

Om jag försöker utan att flumma iväg för mycket heter jag Johanna, är 25 år och bor i Sunne i Värmland. I en liten hyreslägenhet. Ganska normalt vid första anblicken, jag lever inte i ett queerfeministiskt kollektiv eller ett torp i skogen, även om det senare är någon slags dröm jag haft sedan jag var liten. Ett queerfeministiskt kollektiv hade också varit mysigt men tanken på en liten gård, utan grannar nära som kommer lunkande som Ove Sundberg i Solsidan eller står i fönstret mitt emot och tittar på mig när jag lagar mat, har en särskild plats i mitt hjärta.

På den här tilltänkta gården vill jag äta mat som jag odlat själv och kunna koppla bort stressen från världen utanför så fort jag kommer in på gårdsplanen. Katter, höns och folk som betyder mycket för mig. De som inte bor just där bor kanske i närheten och vi hjälper varandra och tar oss tid för att vårda våra relationer.

11951213_10153491737270090_5055886150116450508_n

En liten Johanna som fångar dagen i 90-talsmiljö

Men jag kommer inte från Sunne från början. Jag växte upp i grannorten på andra sidan bergen. Innan jag råkade trilla in här för tre och ett halvt år sedan har jag läst journalistik, lite marinbiologi och haft ett halvt ofrivilligt sabbatsår hos pappa när jag slutade skolan. Hittade inget jobb men tyckte det var rätt skönt att landa och ta saker i sin egen takt så jag var väl rätt nöjd med tillvaron.

Efter ett par år här i Sunne har jag insett att jag trivs bättre inom äldrevården än jag trodde när jag först började med det. Nu har jag tagit upp det här med att plugga igen. Den här gången till undersköterska. Så mitt liv just nu går mycket ut på att suga upp kunskap och smida planer för framtiden. Och längta till utlandspraktiken i vår.

Om jag ska beskriva mig själv utan att hamna i det där stirra-mot-horrisonten-tillståndet säger jag att jag är optimistisk, nyfiken och lite sprallig. Det är så jag ser mig själv. Ett av mina favoritdjur är getter (seriöst, så fort jag är någonstans lyckas jag alltid på något konstigt sätt bli kompis med en get). De speglar nog mig lite också: fulsnygg, dumsmart och äter sopor.

Mer om soporna en annan gång…

Peace out och här får ni en get i Skåne

1017570_10152550075555090_1518058645861780286_n

johannaskogman

SHARE

4 COMMENTS

  1. Hej Johanna,

    Ett svar på din fråga “Vem är jag? Egentligen?” kan du få du i det mer än 500 år gamla verket Chaitanya Charitamrita, som är en av de viktigaste biografierna över Vaishnava-helgonet Shri Chaitanya Mahaprabhu (1486–1533). Där förklaras (på Bengali):

    jīvera ’svarūpa’ haya–kṛṣṇera ’nitya-dāsa’
    kṛṣṇera ’taṭasthā-śakti’ ’bhedābheda-prakāśa

    ”Den levande varelsen är en del av Guds eviga energi, och dess verkliga identitet är därför som Guds tjänare i ömsesidig kärlek.”

    Så enligt detta är meningen med livet att leva ett enkelt och odistraherat liv, för att kunna söka och återetablera sig i denna identitet.

    • Det lät faktiskt jätteintressant, kollar gärna närmare på den! Jag tror egentligen inte det behöver vara svårare än så att svara på den frågan, oavsett vem det är som frågar.

  2. Alltså JA! Älskar också getter, och även din beskrivning av dem som jag skriver under på. Alltid när vi är på typ skansen eller en 4H-gård med kompisarnas barn så slutar det med att jag entusiastiskt hoppar in i första bästa gethage medan barnen skeptiskt ser på typ. Bor också i hyreslägenhet för tillfället men drömmer om det som du beskriver, framförallt biten om att vårda sina relationer och slippa bli betraktad när en lagar mat. Jag odlar som en tok på min lilla uteplats som vetter inåt gården, och en äldre dam i trapphuset kommenterade en gång att ”jag brukar alltid titta på dig när du är ute”…. Ehm, tack då…? Inte alls creepy och väldigt avslappnande att veta att man har publik när en kupar potatis eller plockar sockerärtor…
    Ska bli spännande att följa dig!

Comments are closed.