Anton: ”Visselpipan på perrongen ljuder och ett nytt kapitel startar”

1422

Det är något speciellt med tågstationer tidigt på morgonen.

Ni vet när solen går upp och låter dagens första strålar krypa in mellan stationens stålbalkar som reser sig högt över huvudet och håller upp taket över perrongen.

Ljudet av tåg som gnisslande rullar in längs med rälsen på perrongen. Visselpipor som låter dig veta att det är sista chansen att hoppa på tåget som nu lämnar stationen. Doften av nybryggt kaffe ifrån något café som precis slagit upp dörrarna för att servera den där första koppen kaffe på morgonen.

Central Station

Anledningen till att allt detta blir så speciellt just på morgonen är, vad jag tror, avsaknaden av de stora folkmassorna som rör sig inne på perrongen och att man då fokuserar mer på alla de intryck runt omkring en istället. Så som ljud, dofter och saker man aldrig sett förut.

Det var länge sedan jag gick in på en tågstation så där tidigt på morgonen, men nu stod jag där, med biljetten i handen, min stora ryggsäck på ryggen och väntade på ljudet från visselpipan för just mitt tågs avgång.

Det var jag och en mindre samling av annat folk som stod med morgontrötta, men ack så förväntansfulla, ögon och väntade på Sydneys centralstation.

Med det där nybrygggda kaffet upphällt i en pappersmugg och kroppen en aning sliten efter gårdagens avskedsfest så var det nu dags för mig att lämna Sydney.

IMG_5612

IMG_5616

Det var inte bara den fantastiskt roliga staden jag nu skulle lämna bakom mig utan även vänner som jag mött under min tid i Sydney. Vänner som jag aldrig kommer glömma och som jag förhoppningsvis får behålla livet ut.

Efter många månader tillsammans så skiljs till slut mina och Adams vägar åt också då han stannar kvar i Sydney och jag reser vidare. Under dessa månader vi bott, rest och umgåtts tillsammans så har han inte bara blivit en av mina absolut bästa vänner utan även en bror vars sällskap jag alltid kommer uppskatta.

En sak jag vet med säkerhet är att vår resa tillsammans inte slutar här, utan vi kommer korsa varandras vägar många gånger igen.

IMG_3119

IMG_5838

Ja, det var dags för mig att lämna lägenheten med det lilla campingbordet och ta mig vidare till en ny destination.

På biljetten jag höll hårt i handen så fanns inte bara avgången från Sydney Central inpräntat utan längst ut till höger på denna papperslapp kunde man läsa sig till att avstigningen och min slutdestination skulle bli i ”Orange”.

IMG_5834

En liten stad fem timmars tågresa väster om Sydney.

I Orange hade jag fått jobb som ”Farm hand” på en gård där jag skulle börja min resa mot ett andra års visum här i Australien. För att lyckas med detta så behöver jag göra det som kallas ”farm work” i 88 dagar.

Min nedräkning av dessa 88 dagarna skulle börja på just denna gården i Orange.

Visselpipan för mitt tåg mot den lilla staden och mot mitt nya jobb ljöd högt genom Sydneys station och jag steg ombord. Jag letade upp min sittplats som biljettförsäljaren noga hade valt ut för att maximera min tågresa och lutade mig tillbaka i stolen precis vid fönstret.

Tåget rullade sakta ut från perrongen innan farten ökade mer och mer för varje sekund som gick.

Jag var äntligen på väg mot ett nytt äventyr.

Biljettförsäljaren hade rätt, min plats på tåget var oslagbar. Jag fick njuta av otroliga utsikter från fönstret jag satt vid och hade jag suttit på andra sidan gången i mitten hade jag gått miste om detta.

Vi åkte förbi berg och djupa dalar, tuffade försiktigt fram på en slingrande räls och under de fem timmarna jag satt på tåget kunde jag inte sova en blund. Det fanns så mycket att se på andra sidan fönsterrutan. Jag kände mig som ett litet barn med ansiktet så tätt intill rutan att den gång på gång immade igen av min andedräkt.

Väl framme på tågstationen i Orange klev jag med förväntansfulla steg av tåget.

Där, på en ny perrong, mötte jag upp min framtida kollega och även framtida ”house mate”, hälsade och hoppade in i hennes bil som skulle ta oss till huset vi ska bo i.

Vi körde en bra bit utanför stan innan vi kom fram till ett hus på landet där jag fick hälsa på ännu en tjej och två små hundar.

Hon som mötte upp mig på stationen heter Jamie och är australienska, tjejen jag hälsade på i mitt nya hus heter Lia och är italienska och de två små hundarna som tillhörde Jamie heter Frankie och Mia.

Jag slängde ryggsäcken i mitt nya rum och gick ut för att njuta av söndagseftermiddagen i solen som höll på att gå ned bakom trädtopparna uppe på berget intill huset jag nu bodde i.

IMG_5835IMG_5676

Nu stod jag där, några timmar senare, under en helt ny stjärnhimmel och förundrades över hur många stjärnor man faktiskt kunde se här ute på den klara himmeln.

Jag var redo att sakta vända blad, lämna ett kapitel och påbörja ett nytt i boken om mina äventyr.

Till alla de jag träffat och som jag nu lämnat och till dig Adam: ”Vi ses i framtiden”.

anton_nilsson_byline

SHARE

2 COMMENTS

  1. Wow wow wow!!! Vilken fantastisk o målande beskrivning. Jag kunde känna dofterna o det kändes nästan som jag oxå var där. Helt underbart, tack ?

  2. Vilken resa! Och vilken målande härlig berättelse! Lycka till nu på dina kommande äventyr – jag följer med spänning!
    Hälsar Maria – din mammakusin

Comments are closed.