Anders Krasse: När sopor blir till reseupplevelser – Del 2

788

I förra avsnittet beskrev jag vårt samhälles resursslöseri och ansvarslösa konsumtion. Genom att upptäcka detta kunde jag på några timmar sälja fullt användbart material för 6 600 kronor. I detta avsnittet vill jag beskriva reseupplevelserna sprungna ur dessa tre glasfibersäckar från trottoaren i Stockholm. 

Hur långt räcker 6 600 kronor undrar kanske någon nu? Åtminstone till 3600 meters höjd. Det fattas 800 meter upp till Matterhorns topp i bakgrunden. Den av min far ärvda tröjan från Solheim Cup 2007 värmde gott i den kyliga vinden.

Ja, 6 600 räcker långt. Väldigt långt och dessutom länge. Denna gången gick hela summan åt på två veckor men jag hade nog kunnat vara borta en månad för den pengen. Även i ett dyrt turistparadis för det så kallade premiumsegmentet i de norditalienska alperna.

En betydande del av resebudgeten ovan gick till biljetten till Milano och två dagars uppehälle där. Två dagar i Milano är ju på tok för lite och vi kände heller ingen inföding som kunde erbjuda oss härbärge eller visa oss runt. Men denna resan var det bergen i Monte Rosa som var huvudmålet.

”Är bananerna fina idag?”.  Kanske är det detta gamla citat från min barndoms tv-program som får mig att leka med kameran så fort jag ser en banan.
En ljummen sommarnatt i Milano med sin hjärtevän. Det är fint det.
En liten innergård som erbjuder en stunds spontana samtal och intressanta möten.

Milano plågas liksom många andra storstäder av den girighet som marknadsekonomi verkar ha en tendens att locka fram. Snedseglande klipparekonomer lär sig snabbt att missbruka den nya delningsekonomins fördelar och kan snabbt förstöra ett helt kvarter eller till och med en hel stadsdel. Det som var avsett att vara privatpersoners uthyrning av sin bostad har i storstäderna ibland urartat och lett till att bofasta nu vräks för att snikna hyresvärdar vill bygga upp privata hotellimperium på en grå marknad.

Vi hyrde ett rum via den största av dessa uthyrningssajter. Enligt uppgift var det en student som hade sommaruppehåll och rest hem till sina föräldrar. Allt i studentens rum tydde på att detta var sant.

Den vänstra bilden visar den senast kända bilden på min 6 år gamla iphone som försvann under mystiska omständigheter i Milano. Till höger: Övernattning i AirBnb-lägenhet några kvarter från centralen. Frågan är om det bokförs som extra studiebidrag till arkitektstudent eller medverkan till missbruk av delningsekonomi.

Efter ett par nästan overkligt romantiska dagar tog vi tåg till bergen och Pont Saint Martin (PSM) som är navet för den alpina turismen i Valle D´Aoste. Det var förbluffande bra förbindelse, och kostade bara någon styv hundring. Tågstationen i PSM var en ödslig liten plats, inte helt olik Hallandstrafikens busshållplats i Älvsered. Vi stod där med våra ryggsäckar och undrade om vi verkligen hamnat rätt. Var var alla människor? Det visade sig att stationen var utlokaliserad till byns utkant, ett allt mer vanligt fenomen även i Sverige. Efter en stund blev vi upplockade av en ung vacker italienare som skjutsade oss upp längs med floden Lys till vårt mål, den lilla exklusiva alpinsportorten Stafal.

Hur kommer det sig att två västsvenska budgetresenärer med skral reskassa väljer en av norditaliens dyraste skidorter som bas för sina vandringar?

Svaret är den märkliga kompass i livet som ibland heter ”Slumpen”. Jag använder denna benämning för att undvika de ändlösa teologiska diskussioner som man annars lätt hamnar i om man vill tro på det så kallade Ödet.

Den kortfattade förklaringen är följande: Ibland upplåter jag mitt hem för kringresande, turister, resenärer och volontärer från hela världen. Jag gillar att få besök och när jag får det gör jag allt för att de besökande ska trivas. Våren -18 hade jag besök av en ung fotograf och filmare från Italien och han stannade i mitt hem i cirka två månader. När han åkte hem fick vi en inbjudan om att besöka honom och hans familj. Det var denne unge man som nu hämtade oss på stationen och gav oss en guidad tur utmed hela Valle de Lys, eller Valle de Gressoney som den ibland kallas.

Vår omtänksamme värd Alessandro Caré hade under sin vistelse i Mårdaklev tagit en serie spännande fotografier. Dessa hade satts ihop till en vacker utställning mitt på torget i Gressoney-Saint-Jean. Detta är den märkliga anledningen till att man på ett torg i en by i Valle d´Aosta ser en banner med landsvägen mellan Mårdaklev och Kalv.
En iakttagelse i byggnadsvårdssegmentet är de lite udda kröningar som likt små konstverk pryder många skorstenar i Gressoneydalen.
Som sann återbrukare vill man konstant rädda användbart material. Mitt resesällskap Helen har här precis förklarat det olämpliga att ta med upphittade teakdörrar på fjällvandring.

Som av en händelse råkade han även kunna inkvartera oss i en annars tom vindslägenhet avsedd för vinterturister. Där kunde vi fritt husera under hela vår vistelse och det blev vårt basläger dit vi utmattade återvände varje natt. Underbart!

Den vänskap som uppstår när man bjuder in ”främlingar” i sitt hem är givetvis ovärderlig och en livkvalitetsfaktor som står helt i en klass för sig. Detta är säkert alla på denna sajten helt överens om så därför ordar jag inte mer om det just nu. Däremot vill för en stund jag fästa uppmärksamheten på mer krassa ekonomiska frågor. Detta är ju ändå lite av temat för denna följetong och i första avsnittet nämnde jag att min totala reskassa var cirka 6 600 kronor. Jag förstår att många nu biter på naglarna av ovissheten och nyfikenheten på hur långt den summan ska räcka. Vi är ju inte precis i Ullaredshoods, utan ibland Audi A8:or och Champagnebuteljer i en alpin gräddhylla.

Räddningen för vår budget var att vi båda var fokuserade på att hålla nere våra kostnader, men samtidigt uppleva total frihet. Jag är fullkomligt övertygad om att den lycka man erfar och de finaste reseminnena från ens liv har väldigt lite att göra med antalet stjärnor på hotellet eller vita linnedukar på restaurangen.

Att denna resan blev billigare än resebudgeten på 6 600 beror främst på flera saker. Givetvis var det denna gången avgörande att vi kunde hitta nattkvarter utan kostnader. Visst hade vi kunnat tälta, eller finna annat härbärge, men denna gången valde vi givetvis möjligheten att utnyttja en säsongstom lägenhet.

  • Att flyga är skamligt billigt. Av klimatskäl kanske det borde kvoteras eller vara tio gånger dyrare, men det får vi säkert tillfälle att återkomma till vid ett annat tillfälle. Som miljönörd värker det i kroppen varje gång jetmotorerna vrålar vid starten och jag känner innerst inne att något i frigörandet av den enorma energin inte är bra. Normalt sett flyger jag inte om jag inte är borta 2-3 månader. Det gör att det inte blivit mer än cirka 15 flygresor på 55 år. Ändå vet jag att det kommer att bli offentligt spöstraff varje gång jag flyger.
  • Vandring är gratis. Åtminstone om man inte tar liften upp till någon topp halvvägs, för att fortare komma upp. Att ta liften för att vandra känns ju lite som att ta bilen till gymmet för att springa på löpband. Att vi föredrar fysisk ansträngning istället för solstol på sandstrand är ett eget val som ger oss den där lilla extra kicken. Såväl själva vandringen som känslan när man kommit upp på bergets topp, nått fram till den avlägsna sjön eller utmattad återvänt till sitt basläger. Det är grejer det.
  • Vi försöker vara anspråkslösa och okinkiga. Allt blir så mycket enklare då. Tacksamhet är en underskattad känsla och praktiska tester i livet har visat att tacksamhet och lycka kan följas åt i hälsodiagrammen. Som hälsopedagog upplevde man ibland att människors kravspecifikation på livet ständigt reste hinder för deras välbefinnande. Den fysiska ansträngningen i vandringen gör att vilan efter blir skön. Att känna kyla får mig att uppskatta värme, om förenklingen tillåts.
  • Jag försöker hitta leverantörer med låga omkostnader. Ett av dem säljer frystorkad mat från ett företag med ett blått band på påsen för rekordlåga 44:50. Men lite reabröd från igår att doppa så räcker denna förpackning lätt för två måltider. Linnedukar, servitörer och egen trubadur med violin är säkert fint men saknar egentlig betydelse för måltidens värde. Några av mitt livs bästa måltider åts där uppe i bergen, direkt ur påsen.

Då detta främst är en portal för reseupplevelser vill jag nu växla över till lite sköna bilder.

Att improvisera lite kan innebära ett spontant beslut om att ta ett ”galet-iskallt-dopp-i-alpsjö”. Ni vet sånt man gör när man är kär.
När vi utmattade nådde en alptopp så fanns där redan ett trettiotal italienska elitsoldater. Vi undrade vilket rutt de hade tagit när vi fick veta att de åkt helikopter upp. Vilka fjollor!
Det gäller att hålla balansen. På vissa ställen skulle ett snedsteg innebära en hisnande fallupplevelse utan möjlighet att berätta om hur det kändes.
”Borde inte byn där vi bor ligga där nere i dalen?” Vi nyttjade inte elektroniska hjälpmedel, men lederna är väl skyltade.
Ett av de ögonblick när jag greps av tvivel. Tvivel om jag som 55-årig astmatiker överhuvudtaget hade på berget att göra.
Ännu ett ögonblick av tvivel.
Samtliga bilder i detta inlägg är tagna av Helen Forsberg, utan vars tålamod och kärlek jag sannolikt inte orkat till bergets topp. Denna visar en grupp elitsoldater på väg från Rifugio Sella.
För några år sedan sa doktorn att hon kände fiskpinnar med bättre syreupptagningsförmåga än mig. Mina lungor är inte min främsta tillgång, men envisheten är det inget fel på. I kombination med lämpliga doser morot och piska kan man bestiga berg.

SHARE

2 COMMENTS

  1. Intressant resa men tycker mest kopplingen till marknadsekonomin visar att du njuter av möjligheterna att resa som denna ekonomi ger. Ingen av oss skulle väl hellre vara inlåsta i Nordkorea.

    • Nej, Nordkorea känns inte så trevligt. Däremot finns det även inhumana sidor när marknadsekonomin inte begränsas av moraliska aspekter. Då får vi ”vinstdrivande” sjukhus, skolor i konkurs och rikemansbarn som går före i kön till karusellerna på Liseberg.
      I den mån jag avsåg en koppling till någon slags ekonomi i min krönika torde det vara ”delningsekonomi” eller möjligtvis framtidens cirkulära ekonomi.

Comments are closed.