Anna Nilsson: Att resa är ingen rätt – det är ett privilegium

Jag står vid gränskorsningen mellan Peru och Bolivia, himlen är grå och det småregnar. Kalla, fina droppar som tränger sig igenom både min jacka och mina skor. Det är människor överallt, en del cyklar, andra går. Marken är full av skräp, mest matförpackningar och plastflaskor som har kastats för vinden.

Här och var ligger även bildäck och tomma slitna resväskor. Bilar och bussar kör i en separat fil, alla passagerare måste stiga av för att till fots passera passkontrollen. Förbi mig springer en kvinna, hon bär traditionella kläder. En vid kjol, tjocka höga strumpor, en brun kofta, på huvudet en svart filthatt, och håret är uppsatt i två långa flätor som går ända ner till svanken. Runt överkroppen har hon knutit ett färgglatt tygstycke som fungerar som en ryggsäck, och under ena armen bär hon en höna som skriker högt och förgäves försöker komma ur hennes grepp.

Jag tittar på kvinnan och alla andra människor, människor från världens alla hörn. Jag kan inte låta bli att le. Det är precis det här jag älskar med att resa, att höra nya språk, att se kaos och olikheter. Jag njuter av att vara långt borta ifrån landet lagom, där alla utan att ifrågasätta ständigt ställer sig i raka köer och snällt väntar på grön gubbe. Det är på ställen som det här, jag känner mig lite närmare världen.

Framför mig i den långa kön står två Amerikanska tjejer. De pratar så högt att jag inte kan undgå att höra. De klagar, tycker det är oerhört orättvist att de måste betala för sina visum till Bolivia. Jag känner hur det börjar klia under skinnet av irritation. Varför skulle de inte betala? Jag själv behöver inte göra det, men för mig är det just det som är orättvist. Varför måste inte jag betala för att komma in i Bolivia? Varför måste inte jag ansöka om visum långt innan eller ha kontoutdrag som intygar att jag har tillräckligt med pengar för att kunna besöka landet?

Även om jag ännu inte hunnit träffa många Bolivianer (eftersom jag inte ens har passerat gränsen) är jag säker på att om en person ifrån Bolivia skulle vilja besöka USA eller Sverige skulle denne, precis som de flesta med ett pass ifrån ett Sydamerikanskt land, behöva betala stora summor för sitt visum. Dessutom skulle personen behöva redogöra för sin ekonomi, avsikt med besöket, och visa upp en returbiljett. Att vi då bara kan komma hit, stå i en kö, och utan att besvara en enda fråga gå över gränsen in i landet (Amerikanerna inkluderat, bara de betalar), är det som är orättvist.

Några dagar senare är jag på en lokal marknad i La Paz med ett par personer jag träffat på mitt hostel. Vi försöker förhandla om priser och diskuterar kvalitén på både kläder och elektronik när en av mina nya kompisar säger ”Det är så irriterande att folk här inte lär sig Engelska!”.

Det börjar rycka i mitt högra öga, som små spasmer av irritation och jag svarar med att fråga honom varför inte han lärt sig Spanska. Det är ju ändå han som har valt att åka hit, till en spansktalande kontinent. Det logiska är väl ändå att han, som frivilligt åkt hit, borde vara den som försöker anpassa sig. Varför skulle personen som jobbar på marknaden, och aldrig någonsin bett om att få träffa ett gäng irriterande snåla Européer, rätta sig efter en annan kultur? Vad skulle min kompis själv tycka om till exempel ett gäng Kineser kom instormandes på hans arbetsplats, i hans vardag, och plötsligt började diskutera stort och smått på deras språk ”Mandarin” och sucka högt när han inte förstår.

Min gräns är nådd när jag veckan efter sitter i en jeep som kör igenom Bolivias kända saltöken. Vi är stannar i en liten by mitt i ingenstans för att köpa vatten. Alla hus är otroligt enkla, många är byggda av lera med jordgolv. Här finns uppenbarligen inte mycket pengar. För att komma ut ur byn kör man igenom en grind. En liten flicka står vid grinden och lyfter upp den, hon tar betalt av bilarna som vill passera. Fem bolivianos per bil, cirka åtta Svenska kronor. När vår chaufför räcker över pengarna utbrister tjejen bredvid mig i bilen att i det här landet ska de minsann ta betalt för allt, som om alla turister är gjorda av pengar. Hon är minsann bara en fattig student och inte alls rik. Jag känner hur jag bokstavligen talat vill strypa henne på plats och måste uppbåda all min styrka och självdisciplin för att inte skrika rakt ut. Hon kanske inte har mycket pengar jämfört med sina föräldrar, eller jämfört med en person i hennes hemland som jobbar på heltid. Men hon har tillräckligt med pengar för att under flera månader ta uppehåll ifrån all form av arbete, och resa runt halva jorden för att besöka en öken i ett lad som inte är hennes. Om inte det är att vara rik, så vet inte jag vad rik är. Det verkar högst otroligt att någon skulle ha satt en pistol emot hennes panna, och tvinga henne att fara hela vägen hit. Om hon inte hade råd, skulle hon inte ha åkt.

Jag är ingen expert, ärligt talat så har jag faktiskt väldigt liten kunskap om världspolitik och världshistoria. Jag kan inte förklara varför vissa av oss, som jag själv, kan säga att hela världen är vårt hem och i princip röra oss obehindrat i den. Medan andra, med ett pass i annan färg, knappt tillåts korsa gränsen till sitt grannland. Jag kan inte förklara det, men jag kan självklart se att det varken är rättvist eller okej.

Som Svensk och Europé kan jag med några knapptryck på datorn få arbetsvisum till både Australien, Sydkorea och Kanada. Jag kan besöka nästan varje land på jorden utan komplicerade processer. I nittionio procent av fallen tas jag emot med välkomnanden, jag är väldigt sällan ombedd att åka hem, och mina avsikter med besöket ifrågasätts nästan aldrig. För de allra flesta människor på vår jord är det inte så.

Därför kryper det i mitt skinn, mitt öga får spasmiska ryck och hela mitt blod kokar av ilska när vi – personer ifrån väst, med ett medfött privilegium som vi inte har gjort någonting för att förtjäna – tar för givet och nästan anser oss ha rätt till hela världen. Det är inte en rättighet att se den Kinesiska muren, att uppleva nyårsfyrverkerier över Sydneys operahus, ta bilder med plastdinosaurier i Bolivias öken, surfa på Bali, blicka ut över New Yorks skyskrapor ifrån toppen av frihetsgudinnan, vandra i Kanadas Rocky Mountains, eller ens åka på en weekendresa till Paris.

Jag kräver inte att alla ska förstå varför världen är som den är, för det gör jag inte själv. Jag föreslår inte heller att vi ska avstå ifrån vårt privilegium och stanna hemma, för jag är inte säker på att det skulle göra någonting bättre. Men det jag kräver är att vi förstår, och inser, att vi är priviligierade. Det är inte hela världen som ska anpassa sig efter oss. Om vi vill ha hela världen som vårt hem får vi anpassa oss efter den. Att säga att man inte är rik när man kan resa jorden runt och kan klara sig i veckor, månader och ibland till och med år utan att arbeta, är helt befängt. Det minsta vi kan göra, är att vara tacksamma.