Elin Stadenberg: ”På jorden är jag alltid hemma”

1312

Och nu då? tänkte jag när min meditationsvecka med Vipassana var slut och alla försvann åt olika håll med bussbiljetter och semesterplaner. Hur går man vidare från det här? Jag behövde en lugn plats där jag kunde känna mig som hemma. En tjej från kursen med midjelångt hår och klingande fotlänkar tipsade mig om ett litet samhälle på västra sidan av ön Koh Phangan. På den sidan av ön där alla går barfota och hälsar på varandra, långt ifrån nattklubbarna men nära till yogastudios och genuina skratt.

Jag besparade mig en natt på hostel och tog nattfärjan över tillsammans med en ny kompis jag hittade på vägen. Rader av två centimeter tjocka madrasser låg utlagda på golvet och kuddarna var nästintill lika hårda som brädorna under, men efter att ha sovit på en träbänk med en träkudde i nästan två veckor var detta rena drömsängen. Jag somnade in med bruset från maskinrummet som en vaggvisa i örat och sov djupt hela natten tills båten rullade in i hamnen på Koh Pangan.

28191245_10155447155351139_1952358996_n
Sovdäck på nattfärjan till Koh Phangan.

Nog hade tjejen från templet haft rätt, Srithanu är verkligen en lugn liten by med vänliga leenden. De veganska fiken ligger tätt men det var inte många människor som satt på serveringarna. Därför blev vi mycket förvånade när det visade sig att varenda säng i både bungalows och på hostel var utsålda. Efter att ha vandrat fram och tillbaka på de snirkliga vägarna i nästan tre timmar hittade vi till slut en sovplats för två nätter. Det kostade lite över min budget men på bara dessa få morgontimmar hade jag fått en bra känsla av Srithanu och kände inte för byta ut den här fridfulla platsen mot partylivet på andra sidan av ön.

Vi bodde bara två svettiga uppförsbackar och en uppskattad nedförsbacke ifrån närmsta yogastudio. Varje morgon klockan kvart över sju har de gratis meditation som jag mödosamt går upp till för att inte glömma allt jag lärt mig vid templet. Hela dagsschemat är fyllt med alla möjliga sorters yoga och spirituella kurser. Utöver morgonmeditationen är det minst en klass till som inte kostar pengar. Mitt över gatan ligger ett litet café som serverar kokosnöts-yoghurt med frukt för mindre än femton svenska kronor. Jag hade min morgonrutin fixad redan första dagen och för hela veckan ut.

28175714_10155447155186139_281038273_n

Andra kvällen på Koh Phangan satt jag på ett cafe vid stranden och drack kaffe när solen började gå ner. Jag hade sökt igenom hela internet efter en ledig säng utan att lyckas. Vi var tvungna att checka ut från vår bungalow dagen efter, hotellet var fullbokat och tjejen jag delade rum med skulle resa vidare. Jag kände mig trött och rådvill, jag hade så gärna sluppit flytta på mig igen efter så kort tid. Det fanns något i den här byn, så många intressanta människor jag inte hunnit lära av ännu, en spirituell atmosfär jag inte utforskat klart. Var det verkligen meningen att jag redan skulle åka härifrån?

Jag borrade ner fötterna djupt i sanden när jag gick hemåt efter mitt kvällskaffe. Ingenting kliar så skönt mot fotsulorna som solvarma sandkorn. Jag klättrade över stenar och vadade i vattenbryn och ju lägre ner det orangeröda klotet kröp på himlen ju tydligare hördes ljudet av musik. Förbi enkla bungalows och lyxiga resorter skyndade jag på stegen, förbi nudiststranden och leende människor i långa dreads. Lyckan pirrade till i magen när jag kom fram till en stor folkmassa som stod i en ring vid vattenbrynet. De dansade till trummor, gitarrer, munspel och uppochnervända hinkar som spelades på med största inlevelse och entusiasm. En trumcirkel!

28339999_10155447155356139_851968655_o

Den frihet, mänsklighet, kärlek och glädje som strålar ut från en trumcirkel är svår att slå. En folksamling av människor som samlas på stranden för att fira livet ihop. Vissa har med sig sina egna instrument och tillsammans jammar de spontant medan vi andra låter våra kroppar ryckas med och styras av tonerna från den glada musiken. En kvinna satt ner i sanden i bara shorts och halsband och sjöng melodier utan ord som tog mig tillbaka till samhörigheten med naturen. Någon tände stearinljus i mitten av ringen men annars var det bara stjärnorna och månen som lös upp alla vackra strålande ansikten.

Jag satte mig ned i sanden och tittade mig lyckligt omkring. Tänkte tillbaka på trumcirkeln jag brukade gå till i Melbourne och plötsligt kände jag mig väldigt hemma. En kille med långt lent hår och snälla ögon gjorde mig sällskap på stranden och vi delade vår tacksamhet till denna stora familj som samlats runtomkring oss. När han fick höra att jag inte skulle ha någonstans att sova nästa dag sa han att jag i värsta fall kunde låna hans hängmatta att sätta upp vid strandkanten. ”I värsta fall?!” svarade jag. Han visste inte att jag råkar älska hängmattor och att bara nyfunnen kärlek pirrar mer i min mage än att somna under stjärnorna.

28232821_10155447155181139_411772512_n

Varje dag har jag fått somna under en glittrande himmel och ett parasoll av gröna löv ovanför mig. Jag har vaknat samtidigt som solen och satt ner mina bara fötter mot ett golv av barr och jord. Närheten till naturen och enkelheten i min livsstil här har gjort min själ lugnare än vad den varit på flera veckor. Jag bor i en skogsdunge där ungefär åtta tält är uppsatta av kärleksfulla människor som tar hand om varandra och delar med sig av sig själva och vad de har. Killen jag lånat hängmattan av låter mig ha min resväska i hans tält för säkerhets skull, men när jag kom dit häromkvällen var alla hans saker borta och bara mina kläder låg kvar. Senare fick jag reda på att han hade rest iväg till nästa by, men lämnat kvar sitt tält och sin cykel åt mig. Jag somnade trygg och varm av kärlek den kvällen.

28191068_10155447155216139_518927828_n

28232748_10155447155176139_1546827100_n

Det känns som att min Thailandresa faller mer och mer på plats, den får nya och flera meningar som jag på något sätt letat efter utan att kunna uttrycka. Det är spännande att leva och se hur livet tar mig igenom oväntade lösningar och betydelsefulla möten. Genom att färdas på min alldeles egna väg genom livet utvecklar jag de naturliga sidorna av mig själv som redan finns djupt där inne och blir tydliga när känslor och instinkter tar över tankar. Det blir allt klarare att den fysiska platsen och det materiella livet ger trygghet snarare än lycka.

Att omge sig med människor som plockar fram den kärlek vi alla har i våra hjärtan så att vi kan sprida omtanke och vänlighet till oss själva och varandra är vad som skapar känslan av att vara hemma. Så även om jag älskar barfotalivet, kockosnötsyoghurt och närheten till havet, är det den självklara familjekänslan i Srithanu som skiner skönhet över platsen. Friheten i människorna här påminner mig om att jag alltid är hemma på jorden. Deras generositet tog mig hit och medmänskligheten i deras ögon får mig att stanna.

elinstadenberg_bl

SHARE

1 COMMENT

Comments are closed.